Händelsen ägde rum natten till den 6 oktober 2007. Sex ungdomar på moped åkte till huset i Rödeby beväpnade med tillhyggen. Flera av dem hade under lång tid mobbat och trakasserat familjen och i synnerhet sonen i huset. Flera polisanmälningar gjordes, men utan resultat.
Pappan i huset, som trodde att gänget den här natten skulle döda hans son, gick ut för att konfrontera ungdomarna. Det slutade med att en 15-åring och en 17-åring sköts med en hagelbössa.
15-åringen avled på plats och den 17-årige gängledaren blev svårt skadad. Den 50-årige pappan greps direkt och han medgav handlingarna.
Han satt häktad i över sex månader och åtalades för mord. Pappan friades helt av tingsrätten, men domen överklagades. Hovrätten dömde sedan honom för dråp och grov misshandel. Men han slapp fängelsestraff eftersom han vid skjutningen hade en psykisk störning och kunde inte heller dömas till vård eftersom störningen inte var kvar.
Han fick sammanlagt betala skadestånd på 181.800 kronor till 15-åringens familj och till 17-åringen.
LÄS MER: Journalisten Sigrid Edsenius fängslades av Rödebydramat
Besöker ofta vännens grav
För P3 dokumentär, som publiceras i dag och sänds i radio på söndag, har den före detta gängledaren valt att berätta om händelsen. Om den skuld och ånger han känner.
Han berättar att han ibland önskar att det var han och inte den 15-årige kamraten som dött. Att han ofta besöker vännens grav, på högtider som jul och födelsedagar.
– Han var ju liksom aldrig inblandad i trakasserierna, om man jämför med det som jag gjorde. Man har ju ibland tänkt att det hade varit bättre om det hade varit tvärtom, att det hade varit han som hade klarat sig. Han hade varit värd det, säger den före detta gängledaren i radiodokumentären.
Träffade pojken han mobbade
Många i mopedgänget bor kvar i trakterna kring Rödeby. Andra jämngamla kompisar från samma ort berättar i dokumentären hur samhället påverkades efteråt, hur de plötsligt beskrevs som Sveriges värsta ungdomsgäng.
Den före detta gängledaren känner också skuld mot familjen och berättar om hur det var när han träffade pojken han mobbade, flera år efteråt på sitt jobb.
– Våra blickar möttes och jag blev helt kallsvettig. Jag gick fram och pratade lite, mest för att visa respekt och medkänsla. Han blev nog lika förvånad som jag, berättar han.
Den drabbade familjen har valt att inte medverka i dokumentären.