Tillsammans med mig i ett konferensrum sitter delar av SVT Nyheter Blekinges redaktion. Bland oss finns Elmida, reportern som ett dygn tidigare öppnade ett kuvert utan avsändare, vars innehåll hade ett enda syfte. Att skrämma oss.

Händelsen igår var extraordinär, men inte unik i sitt uppsåt. Hela veckan har medarbetare på SVT:s redaktion fått ta emot både mail och telefonsamtal där tonen präglats av ett glödande hat. Det påverkar alla som idag sitter runt bordet.

Brevet igår var med andra ord bara slutet på flera dagars upptrappning. Vad som triggat avsändaren går så klart inte att säga med hundraprocentig säkerhet, men tankarna går till måndagens publicering om Jimmie Åkesson och Ultima Thule.

Åtta timmar satt en nyhetsreporter isolerad i redaktionslokalerna igår. Åtta timmars pendlande mellan hopp och förtvivlan i väntan på att bli utsläppt och få ett svar på vad kuvertet innehöll. Svar på om det fanns fog för rädslan att någon faktiskt tagit steget och skickat något för att skada. Åtta timmar för att den här redaktionen gjort sitt jobb.

Till brevet då. Bevisligen väcker vår rapportering känslor. Det ser jag som ett kvalitetstecken när det gäller journalistik. Den nyhetsredaktion som siktar på att alla ska vara nöjda fyller ingen funktion. Men reaktioner och känslor är en sak, hot är en annan. Och att den gränsen passeras tjänar ingen på. Runt bordet i konferensrummet är känslouttrycken olika från person till person, men en sak är vi överrens om: hat och hot gör inte att vi slutar göra vårt jobb.