Jag är både stolt och tacksam för att jag växte upp i Tjärna Ängar i Borlänge.

Åren som jag bodde på Plogstigen 16, 8 och 12 har format mig till den jag är och gett mig många av de nära vänner jag umgås med än i dag.

Jag hoppas att barnen som växer upp i området känner samma framtidstro som jag och mina kompisar gjorde på 1990- och tidigt 2000-tal.

Men jag är tyvärr rädd för att det inte längre är så.

När jag kom till Tjärna ängar 1992 kastades jag in i årskurs ett på Tjärnaängskolan. Jag möttes av klasskompisar som hette Robin, Johannes, Emma, Erika, Pernilla och Sanna. På första rasten spelade vi fotboll ihop. Någon lektion senare fick jag vara med och kasta kråka. Ni vet när man kastar en tennisboll mot väggen, hoppar över bollen när den är på väg tillbaka och ställer sig längst bak i ledet.

Vi pratade svenska på lektionerna och på rasterna. Vi lekte hemma hos varandra i Tjärna Ängar och villorna i Paradiset och Övre Tjärna.

Det var också genom klasskompisarna jag började spela fotboll i Bullermyrens IK och Borlänge handbollsklubb. Idrotten var för många av oss en inkörsport till livslång vänskap och fungerade som ett andra hem där alla kände sig välkomna, oavsett våra ursprung eller vad våra föräldrar hade i inkomst.

Om de överhuvudtaget hade ett jobb.

Det var naturligt att kompisarna i både skolan och idrotten hade namn från hela världen, såg olika ut och firade alla möjliga högtider. Men en majoritet i både skolan och idrotten hade föräldrar födda i Sverige. Det är klart att vi också upplevde rasism, likt många som invandrat.

Men skolan var en plats där vi som invandrat kunde känna oss jämbördiga våra helsvenska kompisar.

Vi hade bra lärare, svensktalande klasskompisar och lärde oss snabbt språket.

Även om vi hade föräldrar som gick arbetslösa, hade svårt med språk, anpassning till Sverige, nya sociala koder och traditioner, så kunde vi som växte upp i Tjärna Ängar ändå göra en klassresa.

Skolan gav oss möjlighet att hinna i kapp och förbi.

När jag ser Niko Agos rapportering om Tjärna Ängar år 2018, så har mycket förändrats.

Tyvärr inte till det bättre.

Det råder brist på arbete, bostäder, utbildningsmöjligheter och människor behöver hjälp och stöd, säger ansvariga i reportagen.

Samtidigt hörs ekot av lokala eldsjälar som ingjuter hopp, som bär på samma revanschlust som min generation fick av att växa upp i Tjärna Ängar. Den drivkraften gjorde att jag ansträngde mig hårt i skolan och har gjort mig till en bättre journalist och medmänniska.

Men samtidigt blir jag djupt bekymrad över den utveckling jag ser.

De som växer upp i Tjärna Ängar i dag har inte samma möjligheter som jag hade.

För fyra år sedan skrev jag ett reportage i Expressen om mitt älskade Borlänge och området jag växte upp i. Jag berättade om skolklasser där alla elever hade rötter i Somalia. Jag träffade min gamla lärarinna Anneli Palmberg, en av de varmaste personer jag mött och bästa pedagoger jag träffat. Hon slet med samma kraft som hon gjort i alla år. 

Jag visste inte hur hon, superläraren, skulle orka klara uppgiften som hon stod inför.

Inget har hunnit förändras på de åren.

Skolan har i dag 90-95 procent barn till utrikesfödda föräldrar.

Dessutom har Anneli Palmberg gått i pension. Tyvärr kan hon inte klonas i tusen kopior. Några andra av skolans skickligaste pedagoger har slutat på Tjärnaängskolan och systerskolan Solängsskolan. Antalet behöriga lärare var nere på 39,3 procent läsåret 2016/2017, även om det blivit bättre i år. Motsvarande siffra för Borlänge kommun var 64,2 procent.

Skolpersonal berättar för mig att de som slutat kände en uppgivenhet inför att ha i princip bara elever till utrikesfödda, varav många nyanlända och utan tidigare skolgång.

Antalet nyanlända elever har ökat samtidigt som barn till svenskfödda föräldrar och barn till utrikesföräldrar som hunnit etablera sig i Sverige, övergett områdets skolor.

De vill inte att deras barn ska missgynnas.

Vilken förälder vill det?

Under åren har Tjärna Ängar som bostadsområde svällt över sin kapacitet. Från att vara byggt för 3 500 personer, trängs i dag över 10 000 människor i lägenheterna.

I ett av SVT Dalarnas reportage får vi träffa en familj på elva personer som delar en tvårummare med kök. Barnen säger att de har svårt att sova och att göra läxorna i den trånga bostaden. När de frågas om sina drömmar svarar barnen att de vill ha ett eget rum där de kan göra läxorna ifred och där de kan sova när de vill.

Är det rimligt att ett barn i Borlänge 2018 ska ha som framtidsdröm att kunna ha ett eget sovrum?

Det här är en av många storfamiljer i samma situation.

Situationen är inte unik för Tjärna Ängar. Så ser det ut även i många andra utsatta områden i Sverige.

Och det hjälper inte någon att klaga på föräldrar som valt att bosätta sig bland landsmän eller att säga att de får skylla sig själva som skaffat så många barn.

För det är inte barnens fel att de bor i Tjärna Ängar.

Det är inte barnens fel att Tjärnaängskolan och nu Solängsskolan tömts på elever med svenskfödda föräldrar.

Det är inte barnens fel att så många lärare är obehöriga.

Det är inte barnens fel att Tjärna Ängar är extremt överbefolkat och trångbott.

Det Tjärna Ängar jag växte upp i var något annat. Det var värdigare på många sätt.

Det vi ser i dag är resultatet av det utanförskap som tillåtits att växa fram.

Självklart kämpar den stora majoriteten i Tjärna Ängar som alla andra för att få vardagen att gå ihop.

Men min generation hade åtminstone bättre förutsättningar för att integreras och att uppnå våra drömmar.