– Vi jobbade på beting och skulle städa större områden på samma tid. Det innebar att du fick betalt i fem timmar och fick jobba gratis om städningen tog längre tid, berättar Inez Arnesson.
Det var en tuff situation som tog hårt på kroppen. Två gånger satte hon och kollegorna ner foten. 1974 och 1985 lade de ner arbetet och gick ut i vilda strejker i protest mot städbolaget ASAB:s arbetsvillkor.
– Vi fick inget stöd från vårt eget fack. Men vi fick stort stöd från andra fackförbund och från gubbarna på golvet och annat håll. Man samlade in pengar och hjälpte oss, säger Inez och berättar att hon än i dag blir rörd när hon tänker på stödet.
”Jag ångrar ingenting”
Efter första strejken blev arbetsvillkoren bättre ett tag, men den andra strejken, på 1980-talet slutade utan framgång och med att hon och 21 kollegor förlorade arbetet. Arbetsdomstolen gav städerskorna rätt till sitt arbete, men de blev istället utköpta av ASAB. Inez och de flesta av kollegorna gick ut i arbetslöshet och förtidspension.
– Jag ångrar ingenting. Hade jag inte fått sparken så hade jag jobbat på tills jag blivit fullständigt förstörd. Jag har slitit ut min axel, men hade jag fortsatt hade jag inte suttit här idag.