– Om jag inte hade åkt in hade jag nog dött hemma, eftersom jag slutade andas när jag kom till sjukhuset, säger Eva.
Hemma i lägenheten i Gävle väntade sambon Anders som höll kontakt med intensivvårdsavdelningen och försökte hålla sig sysselsatt om dagarna.
– Tankarna bara snurrade i huvudet. Det var en jobbig tid. Jag var tvungen att ringa hälsocentralen för att få sömntabletter för att kunna sova, berättar Anders Hullander. Det var en månad av ovisshet.
”Rädd än idag”
Efter 28 dygn väcktes Eva ur respiratorn, men det skulle dröja ytterligare 30 dagar innan hon fick komma hem.
– Jag har aldrig varit med om något värre, säger hon. Jag var rädd och är rädd än i dag att jag inte ska vakna när jag gått och lagt mig.
”Under våra 15 år ihop har vi aldrig varit ifrån varandra så länge” – hör Eva och Anders berätta om hur livet vändes upp och ner på grund av covid-19.