I Sverige har andelen döda som obduceras minskat det senaste decenniet. 1997 obducerades 11,9 procent av de avlidna. 2015 obducerades 5,2 procent, vilket är för få enligt Tomas Seidal, överläkare och verksamhetschef på avdelningen för Klinisk Patologi och Cytologi.

– Dels har vi en dödsorsaksstatistik som ligger till grund för ganska mycket av sjukvårdsprioriteringar, prevention och resursfördelning. De anhöriga bör också få veta varför deras anhörige har gått bort och obduktionen är det sista tillfället att ta reda på det.

– Sedan är det också viktigt för vårdpersonal att få feedback på om patienten har fått rätt diagnos och rätt behandling. Så det finns ganska många skäl till att klarlägga varför människor dör – särskilt när dödsfallet kommer oväntat, säger Tomas Seidal.

Många vill inte obducera anhöriga

Av de cirka 3.000 hallänningar som avlider per år obduceras runt 200. Många anhöriga vill inte obducera kroppen av olika anledningar. 

– Jag tror det är känslomässigt, estetiskt, man vill låta den döda vara ifred. Det tycker jag är rimligt. Det kan vara kopplat till nutidskulturen. Man tycker det är äckligt och makabert. Sedan finns anhöriga som vill obducera om man inte varit nöjd med vården. Man har frågor man inte fått svar på. 

Hur mycket skulle man behöva obducera? 

– 25 till 30 procent skulle vara ganska rimligt, säger Seidal.

Vad skulle man tjäna på det? 

– Dödsorsaksstatistiken hade varit mer tillförlitlig. Man hade även haft större kunskap om tumörsjukdomar och eventuellt också påverkan av miljö och stress, säger Tomas Seidal.