– Jag har bestämt mig, jag är redo för att adoptera oavsett om jag har en partner eller är ensam, säger Patric Nilsson.
I början på 2000-talet fick Sverige för första gången en utlandskontakt som accepterar ensamstående män som adoptivföräldrar – men på över femton år har endast en handfull adoptioner genomförts.
– Det är svårt. Det är många givarländer som inte accepterar ensamstående män och det gör att man drar sig för det, säger han.
Men sedan hans tidiga tonår har Patric Nilsson vetat att han vill adoptera, oavsett om han kan få biologiska barn eller inte.
Fördomar – för att han är man
I dag är Patric den enda ensamstående mannen i kön, tillsammans med cirka 200 ensamstående kvinnor.
Han blev varnad för att försöka bli ensamstående adoptivförälder på grund av alla påhopp han skulle få utstå. Han har bland annat fått höra att han adopterar för att barnet ska likna honom själv, och att en mamma lämpar sig bättre som förälder.
– Jag tror inte att det finns någon bevisning för att ensamstående kvinnor skulle vara bättre föräldrar än ensamstående män. Den forskningen skulle jag vilja se.
Han fortsätter:
– Ett barn som inte har någon skiter i vilket. Barnet är glad över att någon överhuvudtaget bryr sig, säger Patric Nilsson som själv är adopterad av sina föräldrar.