Söder om Planteringen, mellan Råå och Högasten, låg en gång en stadsdel med 147 hus och drygt 1 500 invånare. Kvarteren växte fram  under seklets början som arbetarbostäder i anslutning till Helsingborgs kopparverk.

– Det var ett fattigt samhälle. Men där fanns allting någonting att hitta på och en väldigt fin gemenskap, säger Hans Fernebring, som själv växte upp där.

Butiker runt knuten

Här fanns ett 20-tal butiker – frisörer, mjölkaffärer, matvarubutiker och en klockmakare. Spårvagnslinjen gick genom stadsdelen. Familjerna var stora och husen små. De allra flesta hade dass på gården.

Acke Hjälte kallades ”luffaren” som barn. Han gillade att ströva runt på egen hand och utforska sin omgivning. Skolan gillade han inte.

– Jag slutade skolan tidigt och började jobba som 12-åring istället.

– Jag sökte jobb i hamnen, men det var svårt till en början. I och med att man kom från Valhalla var man klassad som en andraklassens medborgare.

Industrin alltid närvarande

Kopparverket – sedermera Kemira – spred en distinkt doft över området. Och industrins närvaro märktes på fler sätt. Biprodukterna från kopparverket missfärgade ibland tvätten.

– Det gällde att hänga ut tvätten när vinden låg i rätt riktning – men om vinden vände blev kläderna alldeles röda, minns Hans Fernebring.

– Och hamnen, där vi barn lärde oss simma, var alldeles vit. Det var en biprodukt av svavelsyra som gjordes inne på kopparverket.

Det var också närheten till industrin som gjorde att Helsingborgs stad bedömde kvarteren som olämpliga att bo i. På 1960-talet revs stadsdelen.

Tuffa villkor

De har ljusa minnen av barndomen på Valhalla. Men allt var inte rosenskimrande.

– Vissa hade karlar som tyckte bättre om att dricka sprit än att jobba, och det hände att män lämnade sina familjer. Då fick kvinnorna ta jobb på Jutefabriken eller på någon restaurang, säger Acke Hjälte.