De kallades för levande döda – människor som drabbades av spetälska, eller lepra som den vanligtvis kallas, under medeltiden. Den var en sjukdom som gav upphov till bölder och blodiga sår, utan någon verksam behandling.

Leprasmittade begravdes efter sin död utanför stadsvallarna, eller i utkanten av kyrkorgårdarna, enligt historieskrivningen.

Drabbade stöttes bort

– Det var en oerhört stigmatiserad sjukdom, en hemsk sjukdom säger Maria Petersen, humanosteolog vid Lunds universitet som är mitt uppe i sin masteruppsats.

I förra veckan gjorde hon ett överraskande fynd – som kan påvisa något nytt. I näsans bommen, i gommen, på ett äldre kranium har hon funnit tydliga spår av lepra. Och det hos en individ som låg alldeles nära kyrkan.

– Man har hittat lepra i utkanten av samma kyrkogård, men den här personen låg betydligt närmare kyrkan. Eftersom sjukdomen var så stigmatiserad var det verkligen inte självklart att han skulle ligga där. Mannen låg dessutom i någon form av grav, hans kropp blev inte bara bortputtad någonstans. 

Kan det vara så att hans omgivning inte kände till att han var smittad?

– Det borde de ha gjort. Sjukdomen har till och med påverkat tänderna. Det borde ha synts när han pratade. Troligen hade han även sår och bölder på kroppen.

Så vad visar det här fyndet?

– Jag tror det kan säga något om den sociala status mannen hade när han levde, det är ett alternativ.

Granskar 400 skelett

I maj ska hon vara klar med sin uppsats. Då ska hon hunnit undersöka skelettdelar från 400 gravar, som finns bevarade på Kulturmagasinet i Helsingborg.

Men vem var han då, mannen med spetälska?

– Det enda jag vet är att det var en man, troligtvis i 20-årsåldern, och att han var leprasmittad. Han levde på medeltiden, antagligen mellan 1000-talet och 1300-talet. Mer vet jag inte. Men än finns det ju tid kvar, säger Maria Petersen.