– Jag vill inte gå runt och vara blödig under matchen, jobbet måste göras. Jag ska försöka njuta så mycket jag kan, för det är sista gången jag får spela i allsvenskan på Olympia. Det är lite sorgligt. Vemodigt, säger Mattias Lindström.
Den nu 35-åriga Mattias Lindström från Ödåkra började spela i HIF:s färger när han var nio år gammal. Karriären tog honom ut i Europa för spel i Danmark och Österrike, innan han återvände till hemmaplanen 2010 för fler SM-guld och Champions League-spel.
”Mest tur”
Nu har det gått 18 år sedan den allsvenskan debuten. Matchen var på Olympia mot Ljungskile och debutanten sätter 7-0 i matchslutet. Ur SVT:s arkiv får Mattias själv se målet och en kort intervju där han berättar att det mest var tur.
– Jag skjuter hårt, men träffar inte så ofta. Jag gjorde det nu, säger den då 17-åriga Mattias.
Nu skrattar han åt klippet.
– Jag blir lite rörd, jag har inte sett det på 18 år. Lite pinsamt, men kul.
Saker har förändrats...
– Ja, jag hade mer hår, säger Mattias och skrattar.
Trodde du när du sprang ut på planen att du skulle fortsätta såhär länge?
– Nej, verkligen inte. Efter matchen tänkte jag att nu kan jag sluta, nu har jag gjort mål på Olympia. Det är jag glad att jag inte har gjort.
Inför mötet med Mattias Lindström ber vi honom ta med några saker som har varit de viktigaste hans karriär. Ur en vit plastkasse med HIF-emblem drar han först fram en färgrann, blommig nackkudde.
– Det här är min resekudde. Vi reser mycket och jag behöver skönhetssömn, så den är livsviktig för mig. Den är tvättad många gånger.
Sen åker två gipsavgjutningar på ett par fötter fram.
– Det här är mina fötter. De här gjorde jag när jag var 18 år. De använder jag till att göra sulor, ilägg i skorna. Utan dem hade jag inte kunnat spela fotboll i så många år som proffs.
Saknar glidtacklingen
En av sakerna som är signifikant för Lindströms spelarstil är förutom att han är en hårt arbetande tekniker, glidtacklingen.
– Jag kommer sakna att kunna glidtacklas. När jag var yngre så var jag klen och liten till växten. Enda sättet att ta bollen från de stora killarna var att slänga på gräset och ta bollen med fötterna, så utvecklade jag glidtacklingen. Nu är jag riktigt bra på det. Så jag slänger mig, glidtacklar, skopar in bollen med foten och springer åt andra hållet.
Hur ska du göra nu då?
– Jag får väl glidtacklas på barnen i köket. Jag vet inte, säger Mattias Lindström och skrattar.
Vilket är det starkaste minne när du blickar tillbaka?
– Debuten som vi har kollat och målet där när jag var 17 år är definitivt topp tre. När vi gick till Champions Leugue i Milano mot Inter. Det var en magisk känsla. SM-guldet också 2011. De här tre, utan rangordning, är topp. Topp-topp.
Månads semester
På lördag springer Mattias Lindström ut på Olympias gröna matta för sista gången. Efter att slutsignalen har ljudit och Häcken vänder åter mot Göteborg, så ska han och lagkamraten Pär Hansson tackas av. För den 29-årige framgångsrike målvakten Hansson är framtiden oviss, men siktar mot spel internationellt. För Lindström väntar en månads semester innan ska börja arbeta med en fotbollsapp. Men till Olympia och HIF, som har betytt mycket, kommer han ändå att återvända till.
– Det är min andra familj. Spelare och tränare kommer och går, så är det alltid. Men någonstans har jag alltid kunnat komma tillbaka till Olympia och få hjälp, både privat och som fotbollsspelare. HIF har alltid behandlat mig väl och jag har dem att tacka för allt i min fotbollskarriär och även min uppfostran. Ja, förutom min föräldrar då, lägger han till och skrattar.
