Erik är 24 år. Han älskar djur och speciellt sin katt Tindra. Sedan Erik var sex veckor gammal har han bland annat haft en intellektuell funktionsnedsättning och bor just nu på det privata vårdföretaget Attendos LSS-boende i Örkelljunga.
– Han klarar inte av att bo hemma, utan behöver hjälp nästan 24 timmar om dygnet med det vardagliga. Man får säga till honom att nu får du får du gå in och duscha, nu ska du laga mat och nu får du ta hand om katten, beskriver Nermina Bevrnja Larsson, Eriks mamma.
Både hon och Eriks pappa bor i Helsingborg, men eftersom det inte finns plats på LSS boende i Helsingborg bor han sedan november förra året i Örkelljunga, en timmes bussresa bort.
Missnöjd med personalen
Redan ett par månader efter att Erik flyttat in börjar Nerminas missnöje. Hjälpen med det vardagliga fungerar inte och kommunikationen med personalen brister, tycker hon. I mitten av september ringer Erik till hennes alldeles förtvivlad. Han har värmt en skål soppa i mikron men har precis tappat ut den skållheta vätskan över hela sitt vänstra ben.
– Jag ber personalen titta till Erik och då får jag svar via sms: ”lite röd, men inget anmärkningsvärt.” Då pustar jag ut.
Men två dagar senare besöker Nermina Erik. Då får hon se något helt annat. Hon bläddrar i en pärm med bilder hon tog från den dagen.
– Det börjar med att det finns brännskadekratrar som börjar på ljumsken. Sen har det runnit längs benet, över knät och slutar i kratrar på fötterna. Dessutom har han fruktansvärt smutsiga fötter och då är det här två dagar efter det hände, säger Nermina och resonerar kring infektionsrisken.
”Det ska vi titta på”
Tomas Wallberg är verksamhetschef för Attendos boende i Örkelljunga. Han är tyst en lång stund när han ser bilderna. Det är första gången han ser dem.
På ert boende ska man gå omkring och ha såhär smutsiga brännskador?
– Det ska man inte. Absolut inte. Det ska vi titta på givetvis, säger han.
Hur skulle du beskriva den här skadan?
– Lite mer än röd kan jag säga, säger Tomas Wallberg.
Men brännskadeincidenten är inte den enda som har upprört Nermina de senaste månaderna. Erik tar flera mediciner och psykofarmaka per dag, bland annat mot aggressivitet och stämningsutjämnande.
Fick inte medicin
En dag ringer personalen till Nermina. Enligt henne berättar de att Erik inte har fått sin medicin på två till tre dagar. Han är just nu på väg i ambulans till sjukhus och ska tvångsinläggas.
– Han har fått hallucinationer, varit självmordbenägen och blivit väldigt personlighetsförändrad. Allt som du inte vill att en människa ska må, allt det drabbade honom, säger Nermina.
Men när hon begär ut Eriks journal får hon ett annat besked. Där står det att Erik ”inte har medicinerats på åtminstone 4 veckor...” Nermina höjer rösten och vevar upprört med händerna.
– Jag blev jätteledsen och jättearg. Att man liksom inte får sanningen, utan att man får den först när jag själv begärt ut journalerna... Man måste också slå larm när man inte får i Erik medicin. Han mår jättedåligt utan dem och då är det deras ansvar, säger Nermina.
Utreder internt
Tomas Wallgren, verksamhetschef på Attendo, vill inte kommentera Eriks fall specifikt på grund av sekretess.
– Vi håller på med en intern utredning kring det här, säger han.
Men varför kommer det fram fel information?
– Som jag sa så håller vi på med en internutredning kring detta. Vi ser det som en allvarlig händelse, om det är så.
Men vems ansvar är det att de boende får sin medicin?
– Ansvaret ligger på den ansvariga sjuksköterskan egentligen, för det är hon som delar medicinerna. Sen är det personalen som ser till att de boende får sin medicin på rätt tid punkt och rätt dos, säger Tomas Wallberg, verksamhetschef på Attendo i Örkelljunga.
Anmälde boendet
Nermina får i slutet av september nog. Hon anmäler boendet till IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg.
– Givetvis så tar vi all kritik på allvar och vi kommer till att följa upp ärendet, säger Tomas Walberg, verksamhetschef på Attendo i Örkelljunga.
Nermina är uppgiven och orolig. Hon har svårt för att sova och koncentrera sig på andra saker än Eriks situation.
– Det kan inte vara så att jag ska sitta hemma i Helsingborg och vara jätteorolig för vilket samtal får jag nästa gång. Måste jag åka dit och kolla att det som sägs stämmer eller vad?! Jag vill inte vara en kontrollant, jag vill bara var en förälder som åker dit och hälsar på, säger Nermina Bevrnja Larrson och skakar på huvudet.