Siffror från Transportsstyrelsen visar att omkring 100 personer dör varje år i anslutning till våra järnvägar och merparten av dessa ställer sig självmant på spåret.
– Som lokförare så vet man om att det kommer hända dig någon gång under din yrkeskarriär. Sen om det händer imorgon eller om 20 år vet man inte, säger lokföraren Kristoffer Saxin.
”Blev först förbannad”
Som de flesta av sina kollegor har Kristoffer Saxin fått uppleva maktlösheten som infinner sig när en kollision är oundviklig. Själva händelsen var över fort och trots en medvetenhet om att sådana incidenter kan ske tog känslorna över.
– När det väl hände så blev jag först förbannad. Jag blev skitarg verkligen. Och sen, efter en kvart eller tjugo minuter, så svängde det över till ren empati, säger han.
Platser blir förknippade med olyckor
Det finns tydliga rutiner hos tågbolagen om hur incidenter ska hanteras. Personal tas ur tjänst och erbjuds olika typer av stöd för att bearbeta det som skett. Men oavsett hur bra det hela sköts av arbetsgivaren kan större olyckor leda till att lokförare förknippar vissa platser med obehag.
– Nu kommer jag tänka på det här varje gång jag åker förbi den här platsen utanför Hässleholm.