Peter, som egentligen heter något annat, bor med sin familj i Jämtlands län. För några år sedan flyttade en ensamkommande kille in till dem.

– Vi hade hört att unga människor behövde någonstans att bo, säger Peter.

Killen blev snabbt som en del i familjen.

– Nu kallar vi honom vår son. Han är vår son.

Killen är en av dem som fått avslag på sin asylansökan. Han har fått beslut om utvisning, men är alltså kvar i länet. Istället lever han gömd hos Peters familj.

– Han är papperslös. Han har inga rättigheter överhuvudtaget, säger Peter.

Var ett självklart beslut

– Vi ser till att han har mat på bordet och en säng att sova i, fortsätter han.

Varför har ni tagit det beslutet?

– För vår del var det inget vi ens funderade på. Vad man gör när ens barn att riskerar att utvisas? Man gör vad som helst.

Ni går ju emot myndighetsbeslut eftersom han ska utvisas. Hur tänker du kring det?

– Ja, det reflekterar man över såklart. Men vi har samtidigt sett hur den här gruppen behandlas. För de här killarna fungerar inte rättssamhället.

Enligt Peter har de ensamkommande blivit utsatta för flera fel. Gymnasielagen är ett exempel där de som kom före 24 november 2015 kunde ansöka om asyl, medan de som kom efter inte omfattas av gymnasielagen.

Ett sätt att säga ifrån

– För mig handlar det om civilkurage. När man ser hur myndigheter handlar så fel så måste man ställa sig upp och säga ifrån. Då kan man göra på det sättet till exempel, säger Peter.

Hur länge tänker ni gömma honom?

– Det hänger på honom. Om han väljer att dra vidare måste han få göra det. Men vi är beredda att hålla ut så länge som det behövs.

Hur mår han?

– Nu lever han nog mycket på vårt hopp. Han själv har nog gett upp om att få stanna i Sverige.