”Jag vet inte om jag ringde min man eller min chef först. Men till min man sa jag att det brinner i Pålgård, jag åker nu, men du får göra som du vill. Han följde med utan en antydan till tvekan.”
Så skriver Malin Bly Robertsson om branden i Pålgård utanför Hammarstrand. Hon är nygift när skogsbränderna bryter ut i trakterna där hon vuxit upp, där hon har sina föräldrar och många vänner och där hon själv också tillbringar mycket tid.
Tvekar inte
När det kommer larm om att det brinner för fullt i ”hemmaskogarna” finns ingen tvekan. Malin åker från Linköping där hon bor med sin man, Mattias, till Hammarstrand.
”Efter 70 mil och närmare 8 timmar i bil såg vi hur det rök på Snödberget. Tre helikoptrar åkte skytteltrafik över bergskammen, föräldrahemmet och Indalsälven.”
Farlig släckning
Det är många frivilliga på platsen, men många skickas hem. Malin vägrar dock vända om efter att ha åkt så långt och får veta att hon och hennes man kan höra om tankbil 1 behöver avlösning:
”Efter att ha följt slangen ca 500 meter möttes vi av trötta ögon och tomma blickar, två brandmän, tre hemvärnare och en civil frivillig manövrerade munstyckena på de utplacerade slangarna. En av hemvärnsmännen som inte sovit på 24 timmar.”
Fick instruktioner vad de skulle akta sig för
Malin och hennes man Mattias rycker in efter att först ha fått instruktioner om vad de ska akta sig för.
”Kanterna var viktiga, det var där vi skulle spola. Vi förundrades över att vi spolade och spolade och trodde att vi släckte bara för att 30 minuter senare upptäcka att det brann igen. Vi skulle passa oss för de brända träden, de kunde ramla utan förvarning då rötterna var avbrända. Vi lärde oss att koppla slang...”
Svårt att andas
På morgonen hittar Malin en låda bananer och vattenflaskor mitt i skogen. Hon äter och somnar sedan en stund mot en stund. Trötta, smutsig och nöjd kan hon konstatera att de lyckas hindra elden från att sprida sig.
”Nästkommande natt på ett nytt område, fick vi uppleva flertalet träd falla i vår närhet. Med syret från vinddraget tog elden fart igen, rökutvecklingen blev så påträngande för andningen att vi var beredda att lämna vår postering. Men den natten flög helikoptrarna senare än de gjort natten innan, och kom till vår undsättning, då de med upprepande vattenbombningar hjälpte oss att hålla kanten, den kanten hade blivit förlorad flera gånger då vi hittade sönderbrända krattor, vattendunkar och slang i det brända området.”
Godhet och kamratskap
Släckningsarbetet pågår som mest intensivt nattetid när det är svalare, så fort solen går upp tar sig branden igen. Malin fortsätter jobba dag och natt som många andra.
”Vi träffade mycket folk. Jag imponerades av människor som kom från hela landet för att hjälpa till...”Det som gjorde starkt intryck hos Malin var också ”känslan av sammanhang, människors godhet, eller den kamratskap som uppstår eller förstärks.”
”Mina föräldrar evakuerades aldrig. Men det var inte förrän vi var hemma i Linköping ... som min far lyckades ta sig ut och avgöra att vår mark klarat sig från branden, bokstavligt talat med ett stenkast.” avslutar Malin Robertsson Bly.