I klippet: hör Anna Larsson, verksamhetsutvecklare på regionen, berätta om hur teamet ska arbeta för att hjälpa barn med sjukdomen obesitas.
I snitt räknar vården med att mellan 5-7 procent av barn under 18 år har obesitas (fetma). Det motsvarar mellan 3500-4000 barn i Jönköpings län.
– Av dem har vi i vården kontakt med 1400 just nu, så det finns ett stort mörkertal som vi inte jobbar med, säger Anna Larsson, verksamhetsutvecklare, Region Jönköpings län.
Störst andel i Jönköpings län
De senaste siffrorna från läsåret 2021/22 visar att Jönköpings län hade störst andel barn i åldern 6-9 år i hela landet med obesitas, 9,8 procent. Minst andel hade Uppsala län med 5,1 procent. De som har ett BMI över 30 bedöms ha sjukdomen obesitas. De som drabbas riskerar att få flera följdsjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, leverskador, diabetes och psykisk ohälsa.
– WHO klassar obesitas som den största hälsoutmaningen i världen och vi vet att den kan leda till för tidig död, säger Anna Larsson.
Nytt team ska hjälpa familjerna
Regionen har under året format ett team som har tagit fram ett nytt arbetssätt för hur vården ska hjälpa de barn och familjer som drabbats av obesitas. I teamet ingår alla barnverksamheter i regionen samt rehabiliteringscentrum, habiliteringen samt folktandvården.
Fakta om obesitas (fetma)
Världshälsoorganisationen (WHO) definierar obesitas som ”onormal eller överdriven ansamling av fettväv som utgör en risk för hälsan”. Sjukdomen försämrar livskvaliteten och ökar risken att dö i förtid.
Obesitas är vanligt, och förekomsten ökar i Sverige.
Personer med obesitas får i sig mer energi än vad de förbrukar. Detta har i sin tur komplexa orsaker. Personliga förutsättningar som genetik, psykisk hälsa och levnadsvanor spelar in, liksom faktorer i kulturen och samhället, som tillgång till energirik mat.
Sjukdomen är kronisk och vikten varierar ofta över tid.
Personer med obesitas är en stigmatiserad grupp, och många upplever ett fördomsfullt bemötande. Diskriminering och kränkande behandling är utbrett i samhället, såväl i arbetslivet och utbildningssystemet som i hälso- och sjukvården.
Källa: Socialstyrelsen
