Vintern 2018. Runt, runt på en idrottsplats i Stockholm åker en före detta ökenfånge. Marken är vit, solen skiner och luften är klar. Och benen bär, även om de har en bit kvar till Vasaloppsform.

– Innan jag åkte till Afrika tränade jag en del skidåkning. I öknen gick jag runt i cirklar för att få motion, och drömde om att få åka skidor igen. När jag sedan var på en idrottsplats och åter motionerade i cirklar kändes det tryggt, säger Johan Gustafsson när han några månader senare beskriver återföreningen med den svenska snön.

Det är juni och ett år har gått sedan han landade på svensk mark. Då hade han hållits fången i över 2 000 dagar i den maliska öknen av den terrorstämplade organisationen al-Qaidas nordafrikanska gren Aqim.

Vanorna kvar

Det har varit ett märkligt år, säger han. Hans frigivande blev en internationell nyhet.

Att möta medierna och berätta om sina erfarenheter fyllde till en början all hans tid, men sedan skulle ju resten av livet levas.

Flickvännen hade väntat på honom, men skaffat sig en ny lägenhet och nya saker att göra. Själv insåg han att det var knepigt att bli kvitt de vanor som vuxit fram under tiden som den islamistiska gruppens fånge.

– Mumla böner innan man dricker, gå in i ett rum med höger fot först. Jag tänker fortfarande på det. Om jag till exempel dricker någonting med vänster hand så känns det avigt.

Låtsas-konverterade

I Mali låtsades Johan Gustafsson konvertera till islam för att hans kidnappare skulle behandla honom mildare. Han odlade skägg, som han hade kvar när kan kom till Sverige men som nu är bortrakat.

Ljudet av flygplan fick honom att haja till i början, men någon annan rädsla har han inte känt sedan han kom hem. Ändå har han träffat en psykolog regelbundet.

Det är en trygghet för familjen att veta att det finns någon för honom att prata med, säger han. Psykologen har också hjälpt honom och flickvännen med den omstart som paret enades om när de insåg att kärleken fanns kvar, trots den långa tiden isär.

– Det har varit ett helt fantastiskt år. Jag mår bra. Men jag har firat färdigt nu och nästan fått tillbaka det liv som jag hade.

Mötte Bildt

Jobbet som it-konsult har han inte återgått till ännu, utan han ser det som sitt uppdrag att berätta om tiden i öknen. Många har velat träffa honom. Både Sveriges utrikesminister Margot Wallström och hennes företrädare Carl Bildt, som var utrikesminister då Johan Gustafsson kidnappades.

Även polisen och andra myndighetspersoner har varit intresserade av den unika inblick i nordafrikanska al-Qaida som han kan ge.

– Mer än så kan jag inte berätta, säger han.

Han är försiktig med att svara på frågor som handlar om Sveriges roll under de år han satt fången och hans frigivande, som han själv har beskrivit som oväntat.

Har du förstått nu varför du släpptes fri?

– Jag är nyfiken och kan ju lägga mitt eget pussel. Men jag har inte några bevis eller någon information och det är inte heller meningen att jag ska ha.

Hans kidnappare och fångvaktare dyker upp ibland. Både i hans huvud och i Youtubeklipp från terrororganisationen. Vissa av de unga männen kan han tänka på med vänlighet, trots den ideologi de står för.

”Lite ensamt”

Sina båda medfångar har Johan Gustafsson i dag ingen nära relation till. Prövningarna i öknen skapade konflikter mellan dem och sydafrikanska Stephen McGown, som släpptes sex veckor efter Gustafsson, har han ännu inte pratat med.

Det gör att han blir ganska utlämnad i sina erfarenheter.

– Det finns ingen som riktigt kan relatera till det som jag har varit med om och det är lite ensamt, säger han.

Martin Schibbye, som satt fängslad i Etiopien, har varit ett visst stöd för Johan Gustafsson efter hemkomsten. Det finns erfarenheter som de båda har gemensamt. Men framför allt kanske de delar den konstiga känslan av hur snabbt världen i fångenskap bleknar och tycks nästan overklig.

– Det känns som tio år sedan, väldigt avlägset. Det är så lite som påminner om det, säger Johan Gustafsson.

Därför kom det som lite av en chock när Brottsoffermyndigheten några dagar innan årsdagen av hans frigivande beviljade honom rekordskadestånd på 1,1 miljoner kronor.

– Jag är väldigt tacksam. Samtidigt är det blandade känslor. Det är märkligt att någon har värderat det jag har varit med om i pengar. Jag tänker mest på värdet av min frihet.