– När jag var liten var jag aldrig fri att göra vad jag ville. Det var mamma och pappa som bestämde, säger Fateme Rezal, vards man Hanid också gått kursen.
Hayat Abdulbaki kom till Sverige för 16 år sedan.
– I mitt land var en bra förälder en förälder som såg till att vi barn hade mat och kläder. Att vara kärleksfull och bekräftande var inte en del av vår kultur, säger hon.
Hon säger att i Sverige är kläder och mat enkelt att ge sina barn och att utmaningen istället är att barnen ska skjutsas till förskola och aktiviteter.
”Tänkte att de visste att jag älskar dem”
Det glittrar i Fatemes ögon när hon berättar om förändringen som skett efter utbildningen. Hon har sedan dess vidareutbildat sig till elevassistent och slukar böcker om barn och barns rättigheter.
– När mina barn kom springandes och berättade att de älskade mig sa jag tidigare bara tack. Jag tänkte att de förstod och visste att jag älskade dem, men de behöver höra det också.
Lyssnar på barnets version
Hayat Abdulbaki berättar att små saker som att skriva en lapp till sin son, där det står var hon är och när hon kommer tillbaka, har betytt mycket för honom. Dessutom lyssnar hon numera och försöker förstå innan hon reagerar.
– Om jag fick ett klagomål från skolan så blev jag arg direkt, för jag ville att han skulle vara duktig och respektfull i skolan. Nu lyssnar jag på hans version också och om han gjort något fel så pratar vi om hur han kan undvika att hamna i en sådan situation igen. Det gör att han vågar berätta.
I klippet hör du Hayat och Fateme berätta mer.