Min pappa var en många tusen i Sverige som drabbades av tuberkulos i början av 1950-talet. Han talade aldrig om tiden på sanatoriet i Sandsträsk och jag har aldrig fått någon uppfattning om hur illa däran han var.

Sanatoriet var slutstationen för många

Men man förstår att vistelsen måste ha varit förenad med en ständigt gnagande oro som var berättigad. För många av medpatienterna blev Sandträsk slutstationen.

Hemma i Kiruna väntade min mamma som han inte hade hunnit gifta sig med, och min äldsta bror som var mindre än ett år gammal.

Trots det fanns inget annat val än att försöka inrätta sig på sanatoriet. Behandlingen, även om den var lyckosam, tog många månader i anspråk. Den tid som han aldrig berättade om finns beskrivet i ett fotoalbum med bilder som han dels tog själv och bilder som verkar ha tagits av andra.

Kameran berättar

Oftast har kameran kommit fram vid festliga tillfällen, när det vankades samkväm, dragspel och förmodligen dans. Personalen har påfallande ofta varit med på noterna.

Kanske ger just de här bilderna inte en rättvis bild av epoken av Sandträsk som sanatorium. Kanske är stämningen mer uppsluppen vid den här tiden när dödligheten minskade och det fanns en allt större chans att faktiskt bli frisk.

Pappa hade hade turen att bli sjuk vid rätt tid, när antibiotikan hade utvecklats tillräckligt mycket för att börja bita på tuberkulosen. Han skulle komma att bli far till ytterligare fyra barn och dog långt senare av andra orsaker.