Han säger att han skrivit boken för att han hoppas att rättsväsendet ska lära sig något. Att han trots elva års kontakt inte skulle kalla Kaj Linna för kompis. Och att hans ålder gör att det här nog ändå kommer att bli hans en-gång-i-livet-story.

Har det varit svårt att skriva boken?

– Ja, när jag började i februari i år så var det ju inte säkert på hur det hela skulle sluta. Då var ju Kaj Linna fortfarande dömd och det var ju först i juni som han friades. För även om jag har varit övertygad om hans oskuld så blev det enklare när han friades.

– Jag skulle ju bevaka rättegången också så det blev lite splittrat.

Hur är det att driva en tes som journalist?

– När jag började engagera mig i det här var Kaj Linna redan dömd för mordet. Då kändes det lite konstigt att jag överhuvudtaget skulle skriva om det om jag inte trodda att det skett något fel. Vi journalister ska ju vara kritiskt granskande och det var det jag var. 

– Jag har försökt vara tydligt med vad jag tror så att läsarna åtminstone får en tydlig varudeklaration. 

Hur är det att komma den person man ska berätta om så nära? För visst heter Kaj Linnas katt till och med Stefan?

– Ja, eller så småningom kom de på att det var en hona och det blev det en Stefani. Men ja, jag vet inte varför han gjorde det. Det var nog för att visa sin tacksamhet.

– Efter elva års arbete har jag förstås kommit närmare Kaj än de flesta andra personer som jag har intervjuat. Vi har ändå båda hållit en viss distans och inte blivit direkta kompisar.

– Kaj Linna har aldrig försökt påverka mig hur jag ska skriva. Han har låtit mig sköta mitt jobb och jag har försökt vara helt öppen med hur vår relation ser ut.

Känner du dig helt färdig med den här historien nu?

– Inte helt. Jag vill ju fortfarande veta vem mördaren är. Det finns lite olika ingångar men jag är inte säker. Nä, jag är långt ifrån säker…