Linus Häggström har gett sig in i branschen som aldrig dör. I våras sprang han ut från gymnasiet med studentmössan på huvudet. Nu ska han arbeta med att möta människor i stor sorg. I januari öppnar han dörrarna till sin alldeles egna begravningsbyrå.

– Det känns pirrigt men jag är ödmjuk inför uppgiften, säger han.

Inspiration från döden

Intresset för yrket tog sin början när hans farfar gick bort och de sökte sig till den lokala begravningsbyrån.

– Man var så personlig och fick sådant stöd. Jag vill kunna erbjuda det stödet som även jag fick, säger Linus Häggström.

Du kommer möta människor som befinner sig i sorg. Då kanske de inte vill ge det billigaste alternativet till den avlidne. Hur tänker du kring det?

– En begravning tycker jag måste kunna spegla en persons liv. Såklart kanske det billiga alternativet kanske passar någon som tycker det ska vara enkelt och värdigt. För det är det även om det är billigt. Men jag kommer erbjuda priser allt ifrån det som är billigt till det som är lite mer exklusivt. Det är en bransch det här också, säger Linus Häggström.

Ung i branschen

Att vara 19 år och ge sig in i begravningsbranschen är inte det allra vanligaste men det händer att unga lockas till branschen.

– Många förutsätter att vi bara jobbar med döda människor men den största delen är arbetet med de levande, säger Ulf Lernéus, förbundsdirektör för Sveriges Begravningsbyråers Förbund. 

Framför allt är personlig lämplighet viktigt i arbetet som begravningsentreprenör.

– Det gäller att ha en god människokännedom, vara en god lyssnare och rådgivare. Överhuvudtaget så ligger det mycket på det humanistiska, att just vara människa, säger Ulf Lernéus.

Stressar in i döden

Antalet begravningar är konstant ut efter antalet dödsfall, däremot har det blivit allt vanligare med begravningar utan ceremoni de senaste åren. Fokus har också flyttats från den avlidna till de efterlevande.

– Utöver begravningar utan ceremoni kan vi också se det på den långa tiden mellan dödsfallet och bergravningen. Och det bygger på att de efterlevande inte har tid, och inte på grund av den avlidne, säger Ulf Lernéus.

När en person har dött måste den avlidne gravsättas alternativt kremeras inom en månad enligt lag. Snittiden ligger på cirka tre veckor. Enligt Ulf Lernéus har Sverige ovanligt långa tider även om det speglar det samhälle vi lever i.

– Överlag så lever vi ett ganska uppstressat samhälle där många styrs av sina egna almanackor. Det har också att göra med de familjekonstellationer vi lever i med dina, mina och våra barn. Det är ibland svårt att få ihop den delen, säger han.