Under onsdagen borrades och skruvades det i lådor och väggar inför lördagens vernissage. På plats var konstnärerna bakom verken, Astrid Sylwan och Anders Krisár.

I klippet får du följa med och ta del av tankarna och utmaningarna när Astrid placerar ut sina verk.

”Hon blir som ett minne”

I lådorna som packas upp ligger fyra stora fyrkantiga vaxblock. Inuti vaxet finns ett porträtt att Anders Krisárs mamma.

– Det är ett porträtt i brons som har ett element i sig. När strömmen kopplas på blir hon väldigt varm och då smälter hon vaxet ovanför henne och hon blir synlig, berättar han.

– Hon kommer fram och sedan försvinner hon. Hon blir som ett minne man har i kroppen, när man inte tänker på det så finns det knappt, men sedan när man börjar tänka på det, då framträder det. Då kan man känna de känslor som är sammanlänkade med minnet.

Svartvit torso på väggarna

Runt om i rummet hänger målningar på en manlig, bar överkropp. Ju längre man tittar, desto fler fel upptäcker man.

– Det är en negativ gjutning av min kropp. Bröstvårtorna sticker inte ut utan in. Och naveln går inte heller inåt utan pekar utåt.

För Anders finns en stark koppling mellan utställningens olika delar.

– Absolut! De här vaxblocken representerar ju också min kropp. Mamma finns som ett minne i kroppen, alltid.

Utställningarna Camera Obscura och Drömsvar visas fram till och med den 10 april.