I oktober uppmärksammades hemlösas situation på Våghustorget i Örebro. Frivilligorganisationer, lokala politiker och hemlösa var på plats. Bland dem fanns 64-åriga Pia Spentz.

Ett klipp från en intervju som SVT Örebro gjorde där Pia berättade hur hon ser på politikernas prioriteringar när det gäller de hemlösas situation sågs av tiotusentals.

En månad senare träffade vi henne igen för att följa henne i vardagen.

Uppfattas som social

Pia delar just nu sitt liv med Robert Fransson, en man som befinner sig i ungefär samma situation som Pia. Tillsammans besöker de varje morgon Porten Dorkas, en öppen verksamhet för människor i missbruk och som lever i akut hemlöshet.

Där kan de äta både frukost och lunch, ta en dusch, tvätta kläder, vila och samtala med andra personer.

– Jag uppfattas nog som ganska social, tänker Pia. Jag tror jag har lätt att förstå varför människor hamnar i konstiga, jobbiga situationer.

Hennes pojkvän hänger ofta vid den dator som finns inne på Dorkas.

– Vi har ett gemensamt hundintresse så det händer att vi sätter på lite hundklipp eller någon film. Det kan ibland vara skönt att drömma sig bort ett tag, säger Robert.

Jobbade med högstadieelever

Både Pia och Robert har långa yrkesliv bakom sig. Robert jobbade 22 år i byggbranschen.

– Jag kan allt från armering, formsnickeri, och gjutning till truckkörning och teleskopmaskineri, konstaterar Robert.

Pia flyttade till Stockholm som ung och pluggade på både Konstfack och Beckmans reklamskola. Därefter jobbade hon länge på en reklambyrå.

Men för 10 år sen valde hon att återvända till sin födelsestad för att arbeta som bildlärare. Först blev det på Vivallaskolan och därefter på Olaus Petriskolan. Ibland händer det att Pia och Robert vandrar dit tillsammans.

– Jag minns att det var skitroligt. De var alltid så glada när de skulle ha bild. Vissa klagar på att högstadieelever stundvis kan vara jobbiga, men det där beror nog på hur man är som person. Jag älskar ungar, berättar Pia.

”Rätt som det är kan man trilla över kanten”

Men snart började saker gå ut för. Vikariatet på skolan tog slut. Pia hade nyligen också förlorat en man som hon höll ihop med.

De senaste fyra åren har hon varit arbetslös. Hon träffade Robert av en slump på stan, blev blixtförälskad och flyttade in i hans lägenhet. Robert var vid det här tillfället också arbetslös.

Efter bråk med grannar blev paret vräkta från sin lägenhet och lever nu sedan ett halvår tillbaka på gatan.

– Just nu är livet inte så muntert. Man tror att det aldrig att det ska hända en själv. Men det krävs inte så mycket. Rätt som det är kan man trilla över kanten, berättar Pia.

Hon får medhåll från sin pojkvän.

– Jag känner mig totalt jävla sänkt. Jag har ingen legitimation så jag kan inte söka jobb. Jag är en papperslös svensk medborgare, berättar Robert.

Har ni aldrig fått erbjudande om bostad?

– Jo en gång av en bekant, men det blev aldrig av, svarar Robert.

Skäms – avstår från att kontakta barnen

Med hemlösheten kommer också missbruket. I Pias och Roberts fall rör det sig om alkohol i form av 85-procentig handsprit utblandat med läsk. Robert beskriver smaken som vedervärdig.

 – Men det slår skruv i skallen och man håller sig flytande och tankarna skingrade just den dagen, säger han.

– Det blir roligare när det är jobbigt, fyller Pia i.

Både hemlösheten och missbruket har dock lett till att de båda tagit avstånd från sina respektive barn. Pia har två stycken.

– Man skäms liksom, så det är mitt eget val. Men jag saknar dem, berättar hon med tårfyllda ögon.