– Man känner alltid ett visst mått av frustration över vad som hänt och att man inte kan göra mer. Men man kan också känna att man kan göra en viss nytta för någon, för även om det handlar om stora katastrofer så är det ju individer som drabbas primärt, säger Karin Hugelius till TT.

Fick tjänstledigt

Telefonsamtalet kom i lördags kväll: ”Kan du åka med till Filippinerna nästa vecka?”

– Jag tillhör ambulansen i Karlskoga så jag kollade att jag fick tjänstledigt och så tackade jag ja.

Hennes första insats var 2005 i spåren av tsunamin i Sydostasien, sedan har hon varit i bland annat Haiti och Sudan och nu blir det sjunde gången hon åker. Under måndagen samlades på Arlanda det 20-tal personer som åker.

Hur tar du personligen allt lidande som du ser?

– Man möter mycket lidande, vi åker ju för att det hänt något fruktansvärt. Men det är också så att man åker för att hjälpa till och ibland är det med väldigt små saker och det kan också kännas bra.

Hur är det att komma dit?

– Man måste vara förberedd på att mycket är oklart, speciellt tidigt i katastrofskedena. Man måste vara väldigt flexibel och ha mycket tålamod.