Alla statliga vägar är indelade i vägklasser, som avgör hur snabbt vägen ska plogas och hur mycket snö som får finnas kvar på vägen en viss tid efter att det har slutat snöa. Klassningen grundar sig bland annat på hur hårt trafikerad vägen är. Högtrafikerade vägar, som till exempel riksväg 50, prioriteras.

De stora entreprenörer som efter upphandling får ansvaret för de stora vägarna har därmed förbundit sig att leva upp till vissa krav.

– Vi går igenom kraven med våra entreprenörer och kontrollerar också i efterhand att de klarar av att uppfylla dem, säger Annika Canaki.

Marknaden sätter pris

Hon menar att det är marknaden som sätter ett pris på uppdraget.

– Entreprenören sätter ett pris man tycker är rimligt för att kunna utföra de åtgärder som krävs, och generellt sett tycker vi att det fungerar bra, säger Annika Canaki.

Lägsta pris väger sedan tungt, när det ska avgöras vilken entreprenör som vinner upphandlingen.

– Vinterväghållningen tullar vi aldrig på, vintern får kosta vad den vill, säger Annika Canaki.

Hon förklarar att Trafikverket gjort försök med mindre driftområden för att fler, mindre entreprenörer ska ha möjlighet att vara med och konkurrera i en upphandling.

– Men det har ändå inte varit så många som har velat vara med, så därför har vi övergått till större driftområden igen.

Krav på resurser

Fredrik Öjdemark på Närkefrakt har kritik mot upphandlingsförfarandet, bland annat eftersom Trafikverket inte ställer krav på vilka resurser entreprenören har. Men det håller Trafikverket inte med om.

– Vi tycker att marknaden är bättre på att planera det. Bara man uppfyller funktionen, det är vad vi kontrollerar. Om man har två eller tre maskiner tror jag inte att vi är bäst på att avgöra, säger Annika Canaki.

Trafikverket menar att de behöver tre miljarder kronor mer per år för att upprätthålla vägstandarden. I klippet förklarar Annika Canaki.