Mustafa Panshiri är sällsynt inom den svenska poliskåren. Han kommer från Afghanistan och pratar dari. Det är något som han har gemensamt med många av alla de ensamkommande barn och ungdomar som har kommit till Sverige den senaste tiden. Förra året sökte 34.000 ungdomar asyl här. De flesta var pojkar från just Afghanistan.

– De här killarna har kommit hit utan föräldrar, utan förebilder. Så risken att de börjar ta till sig intryck och information från samhällets baksida är ganska stor. Man måste veta om att det här är en riskgrupp, säger Mustafa som själv kom hit som 11-åring tillsammans med sin familj.

Har tagit tjänstledigt

Mustafa Panshiri har redan hunnit besöka ett stort antal boenden, både inom det egna polislänet Östergötland, men även på andra håll i Sverige. Nu har han tagit tjänstledigt för att på heltid kunna resa runt till landets boenden för ensamkommande.

Just den här dagen när SVT Nyheter Öst träffar honom besöker han Åtvidaberg och kollegan och kommissarien Håkan Stenbäck finns vid hans sida. De tycker att killarna har rätt att få veta vad som gäller i Sverige, vilka regler som finns och vad man kan straffas för.

– Det här är grabbar som aldrig har levt i fred. Och så kommer man hit. Många har krav på sig att skicka hem pengar. Sverige är bra på många sätt men det tar lång tid innan man kan börja tjäna pengar. Och då finns det en risk att man tar en genväg, till exempel genom att sälja droger. Man kan hamna i kriminalitet utan att egentligen vara kriminell, säger Håkan Stenbäck.

Tar tid att få förtroende

Det dröjer ofta en stund innan de får ungdomarnas förtroende. Många har dåliga erfarenheter och är rädda för poliser.

– Först när jag kommer in där med polisuniform blir vissa oroliga och frågar: ”Har jag gjort något fel? Ska ni registrera oss för något?”, berättar Mustafa, som då får försöka förklara att de bara vill prata lite.

Och många av ungdomarna har en befogad oro.

– Jag har bott i Iran i flera år och jag har inte alls någon bra erfarenhet av polisen. Det kommer nog att tid att få förtroende även om jag vet att polisen i Sverige är bättre, säger Ehsan Hosejni.

Men stämningen blir ganska snabbt uppsluppen. Mustafa Panshiri har sitt trumfkort: språket och bakgrunden. Han är ju lite som en av dem.

– Det är som att de ser sig själva i spegeln och då lyssnar de på ett annat sätt, säger han.

Simhallar – känsligt ämne

Ett ämne som han tar upp på varje boende han besöker är både känsligt och omdebatterat. Det handlar om simhallar.

– Det har skett sexuella trakasserier på simhallar runtom i Sverige där ensamkommande har varit förekommande. Det måste vi ha en öppen dialog om. Killarna jag träffar tar avstånd ifrån det. Men vi måste ändå prata om att det sker och de måste vara medvetna om att om en enda person gör något dåligt i en simhall, så dras alla över en kam. Det är så fördomar fungerar.

Och han får medhåll av killarna i Åtvidaberg.

– Det är jättedåligt det som händer och det finns ingenting inom afghansk kultur eller tradition som säger att man ska behandla tjejer på ett dåligt sätt. Vi tar avstånd från det. Det är samtidigt synd att det går ut över alla afghaner om kanske en av hundra har betett sig illa, säger Sadig Ibrahim Khel.

Även om det handlar om några enstaka som inte respekterar tjejer i simhallen tycker Mustafa Panshiri att man samtidigt måste våga prata om kulturella skillnader.

– Det är ju ingen hemlighet att det finns en annorlunda kvinnosyn i Afghanistan, där jag kommer ifrån, jämfört med Sverige och att det har en viss påverkan. Det måste man erkänna för att sedan kunna lösa problemet. De här killarna har ju heller aldrig sett tjejer innan och det är klart att det blir mycket tankar.

Drömmer om framtiden

Men mötet med de ensamkommande killarna handlar inte bara om lagar och regler och allt som de inte får göra. Mustafa frågar vad de har för drömmar.

Någon vill bli sjuksköterska. En annan Kung fu-mästare. Men det är ett yrke som lyser extra starkt efter det två timmar långa mötet, och det är Mustafas.

– När över hälften av killarna som idag räcker upp handen och säger att ”jag vill bli polis”, då är det något fint som har hänt. Då har vi gjort något, säger Mustafa Panshiri.