– Vi möter barn i vår verksamhet som under lång tid levt med våld, övergrepp eller andra missförhållanden, där det förekommit att barnen har berättat eller visat det för vuxenvärlden, men de vuxna har inte agerat, säger han till SVT Nyheter Öst.
Enligt honom bör man göra en orosanmälan vid minsta magkänsla att något inte står rätt till.
– Vi behöver kunna prata om det här med orosanmälningar på ett annat sätt. Det är fortfarande något som vi upplever som ett stigma. Men vi behöver bli duktigare på att ha en mer rak kommunikation. Blir vi oroliga eller misstänker att ett barn behöver stöd på något sätt, då ska vi göra en anmälan, säger Erik Ulnes.
Se mer om Rädda barnens syn på orosanmälningar i klippet ovan.
Orosanmälan
I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden. Som privatperson kan man anmäla anonymt.
De som är anmälningsskyldiga, till exempel personal inom hälso- och sjukvården, tandvården, skolan och socialtjänsten, ska anmäla genast. Det gäller både om man har misstankar eller får kännedom om det. Även det är reglerat i lag.
I regel ska anmälan göras till socialtjänsten i den kommun där barnet bor och det finns inga krav på hur en anmälan ska utformas. Är man anmälningsskyldig bör man göra anmälan skriftligt, men vid mer akuta ärenden kan man även anmäla muntligt och sedan bekräfta skriftligt.
Är man osäker på om situationen är sådan att den bör anmälas kan man diskutera situationen med socialtjänsten, utan att avslöja barnets identitet.
Källa: Socialstyrelsen.