Klasskompisarna ska inte märka något. Ett barn som gömmer sig för att han eller hon saknar uppehållstillstånd ska tilltalas med sitt rätta namn och behandlas som alla andra elever. Ofta är det i alla fall lärarnas ambition.

Men ”Maja”, som har gått i grundskola i Linköping i tre år som gömd, och numera går på gymnasiet, är övertygad om att flera av hennes klasskompisar ändå har förstått. De är nyfikna och undrar. Det är svårt att smälta in när man inte finns med på klasslistan, eller när man inte kan vara med vid fotografering.

– Jag kunde säga att jag skulle till tandläkaren när de andra frågade varför jag inte var med. Men när jag tänker efter så tror jag att många egentligen visste. Det var lite jobbigt. 

Mats Fahlgren i Skäggetorp har lång erfarenhet av att undervisa gömda barn. Han har märkt en hög motivation hos de här eleverna.

– En del kanske inte alls har gått i skolan, andra har gått i många år. Men man jobbar med samma iver. Det är fantastiskt.

Misstänksamhet i början

Däremot kan det ta ett tag att vinna elevernas och föräldrarnas förtroende. I början finns ofta en misstänksamhet, berättar han.

– Många är vana vid en stenhård skola med väldigt strikta regler. Då måste vi förklara för föräldrarna varför vi inte har det här och motivera till exempel varför vi inte slår eleverna.

Det finns uppskattningsvis mellan 2.000 och 4.000 gömda barn. Före lagändringen var det bara omkring 15 procent som gick i skolan.

I Skäggetorp har man tagit emot gömda barn även tidigare, då det har varit frivilligt. Men många andra kommuner är dåligt förberedda. Det slog Skolinspektionen fast i en inspektion i somras. 125 av landets kommuner hade då ingen egen erfarenhet och hade inte heller gjort några förberedelser inför lagändringen. Man visste inte heller hur många barn man var skyldig att erbjuda undervisning.

Har inte skolplikt

Även om de gömda barnen har rätt att gå i skolan har de ingen skolplikt. I praktiken är det alltså upp till de själva att söka upp en skola. Många diakoner är engagerade. Johan Schullström, som är blivande diakon i Skäggetorp, berättar att det ofta handlar om att övertyga rädda föräldrar att låta barnen gå i skolan.

– Det är viktigt att få komma hemifrån och få känna sig lite normal, som andra. Men det kan också vara så enkelt som att man vet att man får ett lagat mål mat om dagen. Det är ingen självklarhet annars, säger han.

”Maja” har ofta mått bättre i skolan än hemma, där föräldrarna ofta varit ledsna eller oroliga inför framtiden.

– Skolan har betytt väldigt mycket och jag vill bli något när jag blir stor. Kanske sjuksköterska eller psykolog, säger hon.