I dag finns ungefär 250 barn i Sverige, som precis som Bianca i Höllviken, har fötts genom ett kommersiellt surrogatarrangemang utomlands. Varje vecka kommer ytterligare ett barn hit och siffran väntas öka, enligt utredningen om ofrivillig barnlöshet.

Trots det har svenska myndigheter inga riktlinjer för hur barnen ska hanteras, vilket leder till att de kan stå utan vårdnadshavare i flera månader. Det var precis det som hände Bianca. 

— Hon föddes i januari och min man fick vårdnaden i april. Så det var ju tre månader. Men det var ju för att vi låg på och ringde till olika myndigheter varje dag. Det var frustrerande för man ville inte lägga tid på det, utan gosa med sin bebis. Alla känslorna var upp och ner och man skulle sitta i köer, säger Biancas mamma Ylva Lyngström.

Bianca föddes i New Delhi i Indien 2015 och när familjen återvände hem till Höllviken med Bianca ansågs surrogatmamman som vårdnadshavare i Sverige. Det här trots att surrogatmamman sagt ifrån sig föräldraskapet i Indien. Eftersom Sebastian är genetisk pappa till Bianca kunde han fastställas som far i Sverige, men det dröjde tre månader innan han fick vårdnaden. Därefter kunde Ylva göra en närståendeadoption för att bli rättslig förälder till Bianca.

”Inget behov av reglering”

I februari föreslog regeringens utredning att surrogatmödraskap ska vara fortsatt olagligt inom svensk sjukvård och att det inte ska finnas någon särskild reglering för barnen som ändå kommer till på det här sättet.

— Vi har inte sett något behov när de väl kommer hit, utan alla har fått rättsliga föräldrar på ett eller annat sätt och kommit in i det svenska samhället, säger regeringens särskilda utredare Eva Wendel Rosberg.

Kjell Asplund som är ordförande för Statens medicinsk-etiska råd menar att bristen på riktlinjer skapar problem. 

— Det leder till att barn under en period när de kommer till Sverige lever de i ett rättsosäkert tillstånd. Det är ju också väldigt olika beroende på vilka delar av landet eller vilken tingsrätt man hamnar i. Vad händer om nån av föräldrarna dör under den här perioden? Det finns alldeles för stor rättsosäkerhet under en tidig period i livet, säger Kjell Asplund.

Saknas internationell reglering

Eva Wendel Rosberg håller med om att det är ett problem, men menar att det inte går att lösa.

— Det är självklart ett problem både för de blivande föräldrarna och för barnet att inte alla rättsliga frågor är på plats alldeles omedelbart när barnen kommer hit, men eftersom vi inte har några internationella överenskommelser så går inte det att arrangera, säger Eva Wendel Rosberg.

Hon menar att det behövs mer än just svenska regler för att lösa problemen som kan uppstå. 

— Länderna har inte kommit överens om en internationell gällande reglering. Det finns en reglering där barnet blir till och en annan reglering som gäller i Sverige. Då kan det vara lite svårt, säger hon.

Arrangemangen ska motverkas

Utredningen föreslår att man ska motverka kommersiella surrogatarrangemang utomlands. Genom informationsinsatser ska svenska par informeras om vad som kan gå fel.

— När de kommer hit så gör vi vad vi kan, men vi uppmuntrar inte att man ska genomgå de här surrogatarrangemangen. Det kan ju bli så att man inte får hit barnet till Sverige, utan tvingas stanna kvar i det landet. Bara för att man står med ett barn vid gränsen ska man inte automatiskt komma in och bli svensk medborgare, utan man måste göra kontroller. Det finns ju trots allt barnhandel, säger Eva Wendel Rosberg.

Att det inte finns några regler kan innebära att liknande ärenden kan handläggas på olika sätt, beroende på vilken kommun man bor i. 

— Det är klart att det blir en rättsosäkerhet och vi menar att likande fall ska handläggas likartat av myndigheterna och därför förslår vi olika informationsinsatser. 

”Ingen ville hjälpa”

Men inga riktlinjer som berättar exakt hur det ska gå till? 

— Det är möjligt att man inom myndigheterna tar fram det själv, men i vårt fall föreslår vi informationsinsatser. 

För Bianca och hennes familj gick det bra i slutändan.

— Hur krångligt och bökigt det än har varit så är det ju värt det, såklart. Jag skulle göra om det igen. Men när man var mitt i processen, när man inte visste att det var Bianca som skulle komma, så var man ju rätt ledsen och frustrerad. Vissa dagar kände man ”varför ska det vara så krångligt och varför ska man inte kunna få någon hjälp någonstans?”. Det kändes som alla var emot en och ingen var en hjälpande hand, just när det gäller myndigheterna. Men det var absolut värt det, säger Ylva Lyngström.