– Det kan tyckas märkligt. Men analyserar man frågan finns det goda skäl för att det är så, säger Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare i Malmö. 

Han träffar ofta människor som höjer på ögonbrynen, när de får höra att den som rymt – senast en man dömd för ett mord i Malmö som rymt från en permission i Kalmar – inte kan straffas för själva rymningen. 

”Handlar om maktbalans”

– Däremot kan den som brukar våld vid rymningen förstås få ett straff för själva våldshandlingen. 

Även den som hjälper en person att rymma kan räkna med att straffas. 

Skälet till att rymningar är straffria handlar om maktbalans, säger Sven-Erik Alhem. 

– När det gäller frihetsberövanden har staten ett överläge. Staten kan använda handfängsel och avsätta det antal personer som behövs för att övervaka. Den dömde, däremot, har ingen makt alls. 

Staten har stort ansvar

Sven-Erik Alhem konstaterar att staten har ett stort ansvar att se till så rymningar inte kan ske. Samhället ska klara att hålla vakt, till exempel vid en bevakad permission. 

– Att hänvisa till att personen tidigare under strafftiden skött sig prickfritt är inte ett dugg intressant. Det gäller att ta det säkra före det osäkra. 

Det finns länder där rymningar är straffbelagda, till exempel Finland.  

Under årens lopp har det även i Sverige då och då rests krav på att rymningar ska straffbeläggas. Men förslagen har hittills avvisats, oavsett regeringens politiska hemvist. 

– Förslaget lär dyka upp igen. Det är lätt att ta poäng på en straffbeläggning, säger Sven-Erik Alhem. 

Vill se ansvarsutkrävande

Han skulle själv hellre se att man diskuterade ett större ansvarsutkrävande från de ansvariga för permissioner och fångtransporter, där rymningar skett och det handlar om fångar dömda för grova brott. 

Sven-Erik Alhem är även förbundsordförande för Brottsoffersjouren Sverige. 

– Det är djupt kränkande och ett hån mot de anhöriga, när samhället möjliggör rymningar för dem som dömts för grova brott. Här borde det utkrävas ett tjänstemannaansvar, säger Alhem.