Mamma och barnen kom till Sverige i oktober 2014. Efter en månad omhändertogs barnen för att mamman, av de sociala myndigheterna i Sverige, inte ansågs kapabel att ta hand om dem. En bedömning som mamman själv delade och som var orsaken till att hon kom till Sverige och sökte asyl.

Barnen placerades i olika jour- och familjehem och har sen dess inte bott med sin mamma. De har haft planerade träffar med mamman i regi av socialtjänsten.

”Får ingen hjälp i Bosnien”

Mamman säger via sin advokat Ingulf Flamborn att hon vill att barnen ska bo kvar i familjehemmen tills hon själv blir kapabel att ta hand om dem. Hon säger att hon i nuläget inte kan ta ansvar för barnen och om de blir utvisade till Bosnien så kommer hon inte heller klara av att ta hand om dem.

LÄS MER: Utvisas efter tre års väntan på asylbeslut

– Jag har aldrig under mina 24 år som advokat sett ett fall där barnen har fått en så stark och bra anknytning med sina familjehem som i detta fall, säger Ingulf Flamborn. Om inte detta är en tillräckligt stark anknytning så vet jag inte vad som krävs.

– Mamman uppger att hon redan i hemlandet har sökt hjälp med barnen hos frivilligorganisationer, kvinnoorganisationer och myndigheter för att hon var mycket orolig över att hon inte kunde ta hand om dem på grund av sin sociala situation. Men hon säger att hon inte har fått nån hjälp i Bosnien och att hon inte heller har nån släkt eller familj som hon kan återuppta kontakten med, säger advokat Ingulf Flamborn.

Migrationsverkets motiv

Nästan tre år efter mammans asylansökan så kommer beslutet från Migrationsverket. Mammans asylansökan avslås och hon ska utvisas tillsammans med sina barn. I sitt beslut skriver Migrationsverket att ”barnen har anpassat sig väl till sina familjehem och börjat skapa positiva anknytningar till sina värdföräldrar. Av socialtjänstens yttrande framgår dock att samtliga barn fortsatt att träffa sin biologiska mamma under socialtjänstens överinseende vilket Migrationsverket bedömer som en uttalad anknytning till hemlandet”.

– Barnens anknytning till mamman är mycket svag, säger Ingulf Flamborn. Den är så svag att det fanns skäl för tvångsomhändertagande av barnen. Det är ett felaktigt resonemang att hävda att barnen har en anknytning till mamman och att man därför kan utvisa dem med mamman till Bosnien.

Migrationsverket skriver i sitt beslut att de delar socialnämndens bedömning från maj 2017 att mamman inte själv kan ge sina barn den vård och omsorg som de behöver. Därefter gör Migrationsverket en bedömning av vilka möjligheter det finns att i hemlandet ta hand om barn i Eddies, Emirs och Izetas situation.

Brist på fosterhem i Bosnien

De konstaterar att det finns fosterhem och barnhem i Bosnien men att majoriteten av de barn som får sådana platser är barn med handikapp. Enligt Migrationsverkets beslut om utvisning så finns ”resursbrist och missförhållanden inom institutionsboenden, dock inga rapporter om systematiska övergrepp”. Migrationsverket konstaterar att det i barnens hemland finns ett juridiskt ramverk för barn som saknar fungerande familjer.

– Mamman säger att hon har sökt all möjlig hjälp i Bosnien och att hon aldrig nånsin har fått nån hjälp med att ta hand om sina barn, säger Ingulf Flamborn. Hon menar att hennes verklighet inte alls stämmer med den bild som Migrationsverket ger.

”Kan snabbt anpassa sig”

Bosnier får endast i undantagsfall asyl i Sverige. Bosnien anses av Migrationsverket vara ett säkert land. Asylsökande från Bosnien brukar hanteras snabbt och avslag meddelas skyndsamt. I detta fallet tog det två år och tio månader innan beslutet kom och Migrationsverket menar att Eddie, Emir och Izeta p.g.a. sin ringa ålder och att de är psykiskt och fysiskt friska, har förutsättningar att snabbt anpassa sig till förhållanden i hemlandet.

Om mamman inte kan ta hand om barnen i Bosnien så menar Migrationsverket att ”ett omhändertagande av barnen i hemlandet kan ordnas genom kontakt med hemlandets myndigheter inför utvisningen. Att under sådana förutsättningar sända Eddie, Emir och Izeta till sitt hemland, i vilket de har sin sociala och kulturella hemvist, kan inte anses strida mot barnens bästa.”