På ett fotografi på bokens första sida ser man en glad student omgiven av sin mamma och bror.
Några månader senare försöker Caroline ta sitt liv och hamnar på sluten psykiatrisk avdelning.
– Hon var mycket i sin egen värld, jag fick ingen kontakt med henne. Hon kunde skifta från olika personer, hon hade rösthallucinationer, hon fick för sig att helvetet kunde vara utanför dörren, berättar Charlotte Wrangel som är mamma till Caroline och sjuksköterska till yrket.
Inlagd sju månader
Caroline låg inlagd sammanlagt sju månader. Läkarna tyckte det var svårt att sätta en diagnos, men de misstänkte autism och eventuellt en psykos. I juli 2012 blev hon utskriven till hemmet trots att hon fortfarande var svårt sjuk.
– Hon behövde tillsyn hela tiden och hon kunde inte klä på sig eller gå på toaletten själv. Hon kunde inte själv ta något att äta eller dricka, berättar Charlotte .
Charlotte berättar det fanns dålig beredskap hemma i form av hemtjänst eller vårdteam trots att sjukhuset haft ett vårdplaneringsmöte med kommunen och öppenvården.
Slutenvården hade ansett henne medicinskt färdigbehandlad och att hon skulle ta mer skada av att vara inlagd. Men de kunde inte ställa diagnos. Något som kommunen ville ha. För utan diagnos kunde inte Caroline få den fulla hjälp hon behövde, enligt Charlotte.
– Caroline fick beviljat femton minuters måltidsstöd av kommunen ett par gånger per dag och att jag skulle få avlastning fyra-fem timmar i veckan. Men Caroline var ju väldigt sjuk då och det innebar att jag fick ta tjänstledigt från mitt arbete, min mamma fick hjälpa till och Carolines bror. Vi fick försöka pussla ihop det säger Charlotte.
”Madonna, Lucifer och Caroline”
Mamma Charlotte förde dagbok som blev till en bok och där beskriver hon hur det kunde vara hemma när Caroline var vampyr, madonna eller lucifer. Boken är kärleksfullt skriven om Caroline men uttrycker också sorg och förtvivlan över att se sitt barn bli så svårt sjuk.
– Hon lade sig ofta ner och bad till olika vampyrgudar på något som liknade japanska, engelska och ryska. Och det kunde hända ute eller när vi lagade mat. Det blev ett inslag i vardagen som vi fick förhålla oss till, berättar Charlotte.
Hon hade dagliga kontakter med olika tjänstemän inom kommunen och vården för att påskynda hjälp till Caroline och berättar i boken om kommunens handläggare som gör hembesök men inte vill träffa Caroline.
– Jag upplevde det som om de inte lyssnade. De ville inte se Caroline som människa utan tittade bara på de intyg jag hade och hänvisade till lagtexten och olika paragrafer. Jag kände mig väldigt utsatt.
Upplevde inga samordnande insatser
Charlotte säger att det inte fanns några samordnande insatser utan att hon själv fick ringa och jaga handläggare och kolla vart remisser hade skickats.
Långa väntetider till olika mottagningar och läkare som ibland uteblev från möten eller inte läst journalen har tillhört vardagen i hennes kontakt med vård och kommun. Och hon tycker det verkar finnas en okunskap hos kommunens handläggare om psykiska sjukdomar.
Efter några månader får de lite mer hjälp så att Charlotte kan jobba halvtid och till sist får Caroline en diagnos och en plats i ett LSS boende.
Men då gick Charlotte in i väggen och blev sjukskriven ett helt år.
– Jag tycker att det har ett högt pris att det här inte fungerar. Jag trodde det var rätt så självklart att när Caroline var så pass svårt sjuk att hon skulle få mer hjälp och att människor som jobbar med detta också skulle kunna se detta och ge den hjälp hon behövde, säger Charlotte Wrangel .
Vill resa till Japan
Caroline bor nu i en fin egen lägenhet i ett LSS-boende och visar upp sina mangateckningar när SVT Nyheter Skåne besöker henne. Det är ett av hennes stora intressen.
Hon berättar att hon fortfarande drömmer mardrömmar om den svåra sjukhustiden och hon äter fortfarande tunga mediciner. Men hon och Charlotte hoppas kunna resa till Tokyo om några år tillsammans med brorsan.
