Vintern 1978-1979 var en sällsynt snörik sådan och ofantliga mängder vräkte ned över Skåne. Trafiken blev på sina håll stillastående i flera dagar och hela byar skars av från omvärlden. Även i Västra Strö utanför Eslöv. Där fick byinvånarna göra gemensam sak för att säkra mjölkförsörjningen. Folket i det lilla samhället fick snöra på sig sina kängor och pulsa ut till stora vägen för att kunna möta upp mjölkbilen och bära flaskor för hand upp till butiken.

I Västra Strö, hemma hos sina föräldrar Astrid och Otto, bodde också Agneta Schönhult. Hon var 19 år gammal då och kände sig tvungen att dölja för alla att hon hade blivit gravid.

– Det var på den tiden man inte skulle ha barn om man inte var ihop med någon, säger Agneta Schönhult, som i dag är 58 år gammal.

”Jag minns ångesten”

Hon gick i stora kläder för att inte hennes stora mage skulle synas och i bakhuvudet hade hon planer på att flytta till Trelleborg. Men till slut gick graviditeten inte att hålla hemlig längre. Trots att hennes mage var liten för att vara i åttonde månaden, kunde hon inte längre dölja för sina föräldrar vad som var på väg att hända.

Den tredje januari 1979, mitt under det intensiva snöovädret, var Agneta Schönhult insnöad hemma hos sina föräldrar. Plötsligt kände hon att någonting var på gång. Värkarna kom och hon var tvungen att föda sitt barn, men byn var helt insnöad.

– Jag minns ångesten jag hade om hur jag skulle hinna till sjukhuset. Men det fanns inte en chans att komma ut. Det var så mycket snö så vi kunde inte komma ut på vägen, säger hon.

Hennes föräldrar ringde efter ambulans men den hade ingen chans att komma fram till den insnöade byn. Snödrivorna på vägen var för höga. Det återstod bara att göra sig redo för att förlösa barnet hemma i huset.

”Jag bet min pappa i låret”

Allt var nu tvunget att gå fort. Mattan i köket blev en sjukhussäng och Agnetas föräldrar, som inte visste särskilt mycket om barnafödande, var de enda som kunde hjälpa henne att föra barnet till världen.

I bakhuvudet hade Agneta oron över att vara avskuren från den moderna sjukvården. Det fanns så mycket som kunde gå fel. Men riktigt rädd hann hon aldrig bli och i efterhand minns hon inte så mycket av själva förlossningen annat än att det gick fort.

– Och det att jag bet min pappa i låret, det kommer jag så mycket väl ihåg.

Fick hjälp av militärens bandvagn

På en timme var hela förlossningen över. Agnetas dotter Jenny hade kommit till världen och allt hade gått bra, bortsett från vissa materiella bortfall.

– Jag blev så förfärad för mammas och pappas fina matta på köksgolvet. Den fick de kasta. Den gick inte att göra till matta igen.

Efter några timmar kom också hjälpen utifrån i form av militärens bandvagn som på larvfötter kunde köra Agneta och lilla Jenny ut från det insnöade Västra Strö till en ambulans som stod och väntade ute på riksväg 17.

Andra barnet föddes i badrummet

När det kommer riktigt mycket snö, minns Agneta Schönhult dagen då hon födde sitt första barn. Hon minns rädslan och osäkerheten men minns också hur den dagen formade henne.

När hon några år senare skulle föda sitt andra barn, fick badrummet bli förlossningssal. Hon är i dag mor till fem barn där de tre yngsta barnen föddes på sjukhus.

– Då tyckte jag att det var mer skrämmande att föda på sjukhuset än hemma, säger Agneta Schönhult.