Den blå kappan
Lea Polsner är bara 17 år. Hon är den glada flickan i kappan med pälskragen längst fram till vänster i bild. Kappan är kornblå och tyget kommer från hennes pappas tygaffär.
Fotografiet av Lea och hennes kompisar är taget i december 1941 i ghettot i staden Sosnowiec. Fyra år senare är det bara Lea, pojken och flickan med sjalett, som överlevt andra världskriget.
– Jag hade en stor familj och jag älskade min familj. Jag älskade att läsa och gå på bio och vara med mina kamrater. De var ofta hemma hos oss och min mamma älskade att bjuda oss på mat och kakor, berättar Lea Gleitman, 91 år, i sin lägenhet i Malmö.
Instängda i ghettot
Lea föddes i den lilla staden Oswiecim som tyskarna senare skulle döpa till Auschwitz. Det var från början en pittoresk liten stad med en stor judisk befolkning. När Lea fortfarande var barn flyttade hon med familjen till Sosnowiec i polska Schlesien.
I september 1939 började Hitlers ockupation och Leas pappa skickades till ett arbetsläger. Leas pappa kom aldrig tillbaka och familjen som blev kvar stängdes in i stadens ghetto.
– Snart började hot och rykten om deportation att komma. Den 12 augusti 1942 kom ett meddelande från den tyska överheten att alla judar måste lämna sina hem. Vi skulle gå till en utomhusarena, en idrottsplats där jag brukade åka skridskor som flicka, säger Lea Gleitman.
Familjen skingrades
Sedan berättar hon om det ögonblick som helt förändrade hennes liv.
– Så gick vi till denna utomhusarena. Vi satt på marken i två dagar. Det duggregnade hela tiden. Jag satt med hela min släkt på marken. Alla var oroliga. Man visste att detta var slutet för många. Man visste att bara de unga hade en chans att överleva, för tyskarna behövde de unga som arbetskraft. De hade ju dömt alla judar till döden.
– Min pappas äldsta syster Regina, hon var så klarsynt. Hon vände sig till oss som var de äldsta kusinerna. Jag kan fortfarande höra hennes röst när hon sa: ”Ni är de enda som har chans att överleva, försök att överleva, om ni inte överlever utplånas hela vår släkt.” Det kan hända att de orden har hjälpt mig, säger Lea och tystnar en kort stund.
– Jag fick i uppdrag av henne att överleva.
Allt avgjordes på ett ögonblick
Därefter fick familjerna gå fram familjevis till soldaterna som avgjorde det ena judiska ödet efter det andra.
– Vad hade vi att göra? Ingen brydde sig. Vi var utelämnade åt världen vi fick lyda våra bödlar. Så fort man opponerade sig blev man skjuten. Han bara stod och pekade åt höger och åt vänster. Allt gick så oerhört fort. Jag såg mamma med min lillasyster, det yngsta mest älskade barnet. Hon höll mamma så hårt i handen. Inte någon kunde skilja dem åt. Jag fattade inte då att det var sista gången jag såg dem i livet, berättar Lea Gleitman.
Lea fick uppdraget att överleva och det gjorde hon. Först ett tvångsarbetsläger i dåvarande Östtyskland, sedan Dödsmarchen och till sist fasorna i koncentrationslägret Bergen Belsen.
Den efterlängtade befrielsen
Det var engelsmännen som kom med solen och befriade Lea i april 1945. Den blå kappan var det sista hon såg av sitt gamla liv.
– Vi som fortfarande levde, vi var så sjuka. De var rädda för att vi skulle smitta och att epidemier skulle sprida sig. Vi blev desinficerade och de brände alla våra kläder och ägodelar. Den blå kappan, den som jag tyckte så mycket om. De fick dra den från mig, säger Lea Gleitman.
Lea miste nästan alla
Lea förlorade alla sina 70 släktingar. Hela hennes stora judiska familj var utplånad. Bara Lea, en syster och en kusin överlevde.
Till Malmö kom Lea en vårdag i maj 1946. Hon fick jobb på Malmö Strumpfabrik där hon arbetade i flera år.
Hon gifte sig så småningom med Josef Gleitman, en man som också överlevt Förintelsen. Tillsammans har de två döttrar, två barnbarn och två barnbarnsbarn.