Bakom den blåvita vägskylten vid Storgatan skymtar en stor tyst tegelbyggnad, den gamla hyttan, och en kall hög skorsten. Det skulle kunna ha varit ett dött glasbrukssamhälle, men skenet bedrar.
Parkeringsplatsen utanför det gamla bruket är full med bilar. Glass Factory är skrivet i höga röda lysande neonbokstäver på taket. Parkerade bilar får samsas med stora runda plåtcylindrar i rosa och orange, fyllda med jord och växter som i sin tur ska rena jord som förorenats av årtionden av giftig glasproduktion.
Skatterna i källaren
Inne i byggnaden hörs hög musik och dånet från glasugnarna. I hyttan blåses kantiga lampkupor, ett nära samarbete mellan en glasblåsare och en formgivare i gammal god glasarbetartradition. Formgivaren granskar, pekar och kollar ritningarna.
Lampkuporna radas upp bredvid varandra. Svetten rinner. Ugnarna glöder. Det är ett intensivt arbete. Lamporna ska hänga på en flygplats någonstans på kontinenten och det är bråttom.
I källaren förvaras det som är grunden till Glass Factory av idag: De omfattande glassamlingarna från Boda glasbruk, Kosta glasbruk samt Åfors glasbruk som Emmaboda kommun köpte år 2009 för att rädda glaset från att säljas till hugade spekulanter runt hela världen.
Skrev ett kärleksbrev
Chefen för glasmuseet, Maja Heuer, fick höra talas om samlingen och kände att det här ville hon jobba med. Så hon skrev ett brev:
– Jag kom 2010 och skrev ett kärleksbrev till Ann-Marie Fagerström, kommunalråd, och sa att jag tycker det är så fantastiskt att ni köpt samlingen och jag vill jobba med det här.
Och så blev det. Maja Heuer har nu varit chef för glasmuseet i flera år och mycket har hänt sedan invigningen i juni 2011.
På invigningsdagen sken solen över finklädda besökare, ostkaka och isterband serverades, fanfar spelades på glastrumpet och invigningsbandet av glas klipptes av Håkan Juholt, som då var nybliven ordförande i Socialdemokraterna som alla ville ta selfies tillsammans med. Allt var en enda stor folkfest.
-Här får vi vara med när historien flyttar in i framtiden, sa Håkan Juholt.
Började med tre personer
Men satsningen var inte okontroversiell. Emmaboda kommun satsade kommunala skattemedel på något som många såg som ett vågspel och som något som en liten kommun knappast borde ägna sig åt.
Glassamlingen köptes för tio miljoner kronor. Men kommunen gick också i borgen för ombyggnadskostnaderna som skenade iväg och blev betydligt högre än planerat.
Sex år senare har glasmuseet blivit en regional tillväxtfaktor.
Chefen för glasmuseet Maja Heuer konstaterar att personalstyrkan har ökat.
-Vi började med tre personer och idag är vi 13 personer, om vi räknar in alla olika projekt. Folk har flyttat hit till Boda, olika konstnärer har ateljeer här.
En av de inflyttade konstnärerna är australiensiska Tillie Burden, som bott och jobbat i Boda Glasbruk i två år. Nu är hon i full färd med att förbereda en utställning som hon ska ha i september.
Hon delar sin tillvaro mellan den intensiva aktiviteten i hyttan i Glass Factory och den lugnare avskildheten i ateljén som ligger i det forna brukskontoret tvärsöver gatan. Hon känner sig hemma i skogarna runt Boda.
– Där jag bodde var det rätt mycket skog, faktiskt, säger hon. Även om man inte tror det om Australien.
Tätorten blev småort
Under storhetstiden på 70-talet bodde över 400 människor i Boda. Sedan hade de bara blivit färre och färre och när befolkningen år 2010 sjönk under 200 förvandlades också Boda Glasbruk från ”tätort” till ”småort”, allt enligt Statistiska centralbyråns definition.
Men det är också en småort med självförtroende. En känsla av ”Det går visst!”
– Glassamlingen är vår bas, men vi jobbar framåt med unga konstnärer. Vi jobbar med Konstfack, med institutioner, universitet, väldigt mycket internationellt. Framåt. framåt. Framåt. Med glaset, säger Maja Heuer.
Och visst går det att jobba med avancerad kultur och innovation i glesbygden, resonerar man.
Glass Factory har samarbete med Nationalmuseum och har i vår fått ett stort bidrag från Kulturrådet för att utveckla nya innovativa metoder att arbeta med glas. Ludvig Löfgren, känd glasformgivare från Åfors och Målerås glasbruk, blir nu ledare för ett tvåårigt projekt som ska stimulera till nya former av glasföretagande i regionen.
”Väntar på att folk ska fatta”
Glasformgivaren Ludvig Löfgren bor själv med sin familj i en gammal skola och vet av egen erfarenhet att det går att jobba med kultur och vara företagare även om man bara har en smal grusväg utanför och det är långt till affären.
– Jag väntar fortfarande på att folk ska fatta att idag kan vi vara uppkopplade överallt. Det har aldrig varit enklare att flytta saker eller information. Genom att bosätta dig på landsbygden det är ju att få tid och ekonomi att göra det du vill.