En av dem som vuxit upp i Södertälje och levt med hedersförtryck är en ung kvinna vi kallar ”Melissa”.
– Det har hela tiden handlat om vad människor ska säga runtomkring och att inte utsätta familjen för skam. En av de värsta sakerna är att man känner att man inte är värd nånting, säger Melissa.
Melissa är inte ensam om sina upplevelser av hedersförtryck i hemmet. Av de som söker hjälp på kvinnojouren i Södertälje är det 95 procent som har hedersrelaterade problem. Enligt kvinnojourernas riksorganisation, Unizon, utmärker sig Södertäljes statistik. Ingen annanstans i länet är det så många som beskriver att de utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck.
Fler hjälpsökande än tidigare
Andelen som söker hjälp för hedersrelaterade problem är också större än tidigare, enligt den lokala kvinnojouren.
– Det är en jättehög siffra, säger Lotta Gotthardsson, som är verksamhetsansvarig på kvinnojouren Annfrid i Södertälje. Och vi som jobbar, bor, lever i Södertälje måste verkligen jobba med den här frågan.
”En känsla av levande död”
Hedersförtryck kännetecknas av att det inte är en enskild person utan ett kollektiv, ofta familjen eller släkten, som står för förtrycket.
Genom hela uppväxten upplevde Melissa att hedern kom före kärleken i familjen.
– Det känns omänskligt och en känsla av levande död, säger hon. Man är kontrollerad hela tiden, extremt begränsad. Många gånger har man inget att säga till om sin egen framtid, varken utbildning eller vem man vill leva med.
Utbrett i Södertälje
Astrid Schlytter är docent i rättssociologi vid Stockholms universitet och har forskat om heder sedan slutet av nittiotalet. Hon menar att hedersförtrycket är utbrett i Södertälje.
– Självklart är det utbrett. Migrationsmönstren de senaste tjugo åren i Sverige är ju från länder där hedersrelaterade normer och värderingar är de dominerande, säger Astrid Schlytter och tillägger:
– Det är ju inte alla med utländsk bakgrund som har de värderingarna, men det är en så stor andel att det är ett problem som vi inte kan blunda för, säger hon.
”Fruktansvärt att lämna familjen”
För Melissa blev våldet och förtrycket så outhärdligt att hon till sist lämnade sitt hem och sina syskon.
– Det var ju fruktansvärt att lämna sin familj och hela sin hemmamiljö, men till slut var jag tvungen, säger hon. Man har två val, antingen lever man i en framtid som någon annan skapar åt en eller så väljer man att leva den framtid som jag lever. Med en förhoppning om att jag någon gång i framtiden ska kunna få en bättre relation med min familj.
Melissa heter egentligen något annat.