Gunita Persson fick nog när hon såg förödelsen efter de ryska bombattackerna och alla människor som inte längre hade något hem att återvända till.

– Det var vinter och kallt och jag satt hemma i värmen med en kopp te. Jag var tvungen att göra någonting, säger hon.

Gunita började efterfråga stearin, hygienartiklar, modersmjölksersättning och stickade kläder.

– Egentligen allt som efterfrågades av ukrainarna. Det var kris, kris, kris.

På bara två veckor var Gunitas hem fullt av saker. Idag är sjukhussängar, bilar, brandsläckare och leksaker bara en bråkdel av allt som hon skickat ner.

– De här fotbollsmålen skulle egentligen ha kommit ner under julen till alla skolor, men det blev problem med leveransen, säger hon och pekar på en pall med flertalet mindre, mobila fotbollsmål.

Kräver bildbevis

För att verkligen garantera att allt kommer i rätt händer kräver Gunita att de som tar emot varorna skickar tillbaka bildbevis.

– Jag har också kontakt med tre av våra volontärer som är på plats i Kiev, Poltava och södra Ukraina. Jag har också kontakt med en läkare på plats som bokför precis allt.

Gunita har även åkt själv till Ukraina för att leverera varor och träffa människorna som fått ta del av allt. Betalningen hon får för sitt jobb är just glädjen från ukrainarna.

– Att få se barn som inte har någonting lysa upp och bli alldeles till sig över någonting litet är betalning nog.