De flesta har åkt många gånger mellan Cityterminalen i Stockholm och Rumänien.

– Jag tänker komma tillbaka, jag måste det, säger Viorica, som vi träffar på Cityterminalen i Stockholm, innan hon stiger på bussen till Rumänien.

Det är resorna ut ur Rumänien till Sverige och andra EU-länder, som håller dem ur den allra värsta fattigdomen.

De som har tur när de tigger på gatan i Stockholm åker hem med några tusen på fickan. Andra återvänder lika panka som de var när de kom.

– Vi har inga pengar med oss hem, säger en kvinna.

Pengarna går till mat

Tre dygn senare rullar bussen in vid en besinmack i staden Pitesti. Stora packningar med begagnade kläder lastas om. Släktingar kör sista biten, hem till byn.

Många av dem som har bott i läger i Stockholm och tiggt, eller kanske lyckats få några små jobb, kommer från byn Malu Vanat, cirka 15 mil utanför Bukarest.

När SVT kommer till byn besöker vi en familj, som vi känner från Stockholm. Ana Andrei är mormor till Simona, som levt med sina föräldrar och sin pojkvän Dragosh i en gammal husvagn i Högdalen.

Tack vare barnen och barnbarnens pengar från Sverige, är det kyckling i grytan som puttrar på spisen.

– Pengarna går till mat. Och till barnbarnen, säger Ana Andrei.

Får inte bygga

Vissa saker har förbättrats i byn, tycker hon. Men fortfarande är livet svårt att leva här.

– Vi måste gå och hämta vatten i en brunn långt borta, berättar hon.

När vi får en intervju med borgmästaren i Merisani, som är kommunen där Malu Vanat ligger, frågar vi varför det varken finns vatten eller avlopp i husen.

– De har inga papper på vem som äger husen och marken. Om jag inte vet vem som äger marken kan jag inte göra ett avloppssystem. Men vi kommer att göra något för att dra in vattnet, säger borgmästare Ionescu Luigi.

Eftersom de fattiga inte äger sin mark blir det alltså inga avlopp. Och de får inte heller bygga nytt på marken. De som har använt pengar de fått ihop utomlands för att bygga nya hus, har fått sina grunder rivna igen.

Tvingades stjäla

En annan gammal kvinna, Dorina Ghita, berättar hur det kom sig att folk från byn började resa ut ur landet för att tigga och söka jobb.

– Efter revolutionen lades fabrikerna antingen ner eller privatiserades.

Dorina och andra hade haft arbete inom oljeindustrin, textiltillverkningen och kollektivjordbruket. När jobben försvann blev alla arbetslösa, och för att inte svälta tvingades man stjäla. Från de gamla fabrikerna, och till och med ved från skogen, berättar Dorina Ghita.

– En del har stulit ved och åkt fast, och barnen lämnades ensamma. Sedan kom Gud och öppnade gränserna, säger hon.

Husen rivs

Men efter svältåren med nedläggningar och privatiseringar ingrep alltså Gud, berättar Dorina Ghita. För när Rumänien blev medlem i EU öppnades gränserna. Genom resorna till Sverige får man pengar till mat och kläder. Vissa har fått ihop så mycket att de har försökt bygga bättre hus.

– Folk har rest sig ur misären och byggt hus med pengarna de tjänat utomlands. Sedan kom de med sina maskiner och bulldozrar och rev husen.

Vi får bekräftat från byns borgmästare att man har rivit åtta husgrunder i byn. Eftersom marken inte tillhör människorna får de inte bygga nytt. Tusentals romer vräks varje år från sina bosättningar av samma anledning. Man försöker komma ur misären, men man slås ned igen. Dorina Ghita gråter när hon berättar.

– Allt är förstört. De har inte supit bort pengarna, utan köpt byggmaterial för att komma ur misären!