Vid det formella grundandet, cirka år 980, blev Sigtuna en av Sveriges första egentliga städer. Under vikingatiden blev det en av Europas vikigaste handelsplatser – men få känner kanske till att samhället därför också blev högst internationellt.

-Den som ville göra någonting, arbeta sig upp inom kyrkan eller i politiken, var först tvungen att åka till Sigtuna. Det var som ett vikingatida skandinaviskt Shanghai eller London, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet.

Stor variation

Nu visar en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidsskriften Current Biology att så mycket som hälften av invånarna i Sigtuna i själva verket invandrat från andra platser.

Studien, som är den största i sitt slag som gjorts i Sverige, bygger på analyser av lämningar från 38 personer som levde och dog i staden mellan cirka år 900 och 1 100.

Resultaten visar på en stor variation i både genetisk sammansättning och ursprung, säger Götherström som är en av ledarna i det större ATLAS-projektet inom vilken studien är gjord.

”Inte unikt”

Många av lämningarna har kunnat härledas till Danmark, Norge och södra Sverige – men också längre bort som brittiska öarna, Ukraina, Litauen, norra Tyskland och andra delar av Centraleuropa.

-Folk rörde sig intensivt mellan populationshubar som Riga, Kiev och Ribe. På det sättet är dagens rörlighet inte unik, förklarar Götherström.

ATLAS-projektet syftar till att kartlägga genetiken i Nordeuropa – och en stor missuppfattning är att man ska hitta någonting som är isolerat ursvenskt.

-Svensken finns inte genetiskt, vi har plockat på oss delar från hela världen. Och ju mer genetik vi kartlägger, desto mer ser vi att människan rört på sig hela tiden.