– Vi kom hit för att jobba. I jakt på ett bättre liv. I Rumänien kan vi inte överleva, det är ett land i misär, säger Costel.

Han kom hit för första gången för två år sedan med sin fru Andreea. Från en soptipp i Rumänien till Drottninggatan i Stockholm, i hopp om att arbete, bostad och en ljusare framtid skulle finnas.

– Vi lämnade våra barn, våra egna barn. Nu bor vi i en övergiven bil med krossade fönsterrutor. Med kylan blir det snart ohållbart, säger han.

I myllret av människor på våra största shoppinggator finns många som de. Tiggare som kommit hit genom EU:s fria rörlighet. Den ger människor rätt att resa hit för att söka arbete, men lämnar dem på gatan vid ett misslyckande eftersom de inte har rätt till vårt sociala skydsnät.

– Under mina tre år som jag arbetat med dem har jag träffat minst 700. Alla är hemlösa. Det finns inte en rom som skulle tigga om den hade en bostad. Då söker man efter ett riktigt jobb, säger Marius Gaspar.

Han kom hit som en av dem för några år sedan. I sex månader pantade han burkar för att försörja sig. Han lyckades komma in på universitetet och arbetar nu hos Frälsningsarmen och Stadsmissionen för att förbättra tiggarnas situation.

– Det är moment 22 som det ser ut i dag. Du kan inte få jobb utan personnummer, men du måste ha jobb för att få personnummer, säger han.

I Sverige är det lagligt att tigga tillskillnad från i många andra länder. Men det finns många misstankar om att det ligger kriminella ligor bakom tiggandet.

– Ibland rekryteras fattiga människor från Rumänien hit för att tigga åt organisationer. Man ska vara medveten om att det man ger kanske inte går till just den här tiggaren, säger kriminalkommissarie Kajsa Wahlberg.

Hon berättar att polisen i dag inte vet hur stor andel av tiggeriet som kan röra sig om människohandel. Och att det är svårt att få reda på eftersom att tiggarna generellt sett är en grupp som inte vill ha med polisen att göra.

– Vi är inte organiserade. Vi har ingen chef, ingen tvingar oss att tigga. Men vi måste för att överleva, säger Costel.

Marius Gaspar menar att det är organiserat inom hela familjer som reser hit. Han berättar att det finns en chef, ofta storebror eller pappa, som tar en större andel av pengarna.

– Men det är en chef som också sover i bilen eller husvagnen. Det är inte en chef med kostym, som inom maffian, säger han.

Hur lönsamt kan det vara att tigga? Åsikterna går isär.

– En handikappad person har vi sett kan få in mellan 5.000 och 6.000 kronor om dagen. För någon som går runt och tigger på tunnelbanorna kan det handla om upp till 800, säger Kajsa Wahlberg.

Men på Stadsmissionen och EU-projektet Crossroads har man andra uppgifter.

– Internationella studier visar att man får in kanske fem euro om dagen. Kriminella organisationer anser inte den här branschen vara lönsam, säger Arto Moksunen, enhetschef på Crossroads.

– Vi överlever tack vare svenskarnas givmildhet. Vi får, en krona, fem kronor, tio kronor här och var, säger Andreea.

– Men om det var så lite pengar, då kan man ju undra varför de skulle komma hit bara för att få mat för dagen, säger Kajsa Wahlberg.

– Ofta är det väldigt fattiga människor som inte har något jobb i sitt hemland. De har en liten chans här och det har de inte hemma. Naturligtvis tar de chansen, säger Arto Moksunen.

Organiserat eller ej – ska man skänka pengar eller inte. Det finns kanske inget enkelt svar här, men något som är säkert är att det på våra gator finns många tragiska människoöden.

– Det är skamligt att tigga, men vi har inget alternativ. Om vi fick ett jobb, skulle vi jobba som vanliga människor, säger Andreea.

Not: Costel och Andreea är påhittade namn.