Han är lätt på foten, Hans Wannehed med rötter i Harg i Uppland och boende i Sköndal sedan många år. Han tillhör en liten, exklusiv skara löpare om 23 personer som sprungit samtliga Stockholm Marathon, på lördag den 35:e i ordningen.

– Ja, det ska nog gå bra, tror jag. Det känns så. Och fint väder ska vi få, det blir jättekul, säger Hans Wannehed.

– Vilken tid går du i mål på?

– Det vet man aldrig, men fyra och en halv timme kanske. Det går inte så fort nuförtiden.

Hans är astmatiker och fick rådet av sin doktor för många år sedan att träna upp sin kondition. Sagt och gjort. Hans började springa och till slut vågade han sig på att springa marathon. Fjorton Roslagsmarathon blev det och 1979 sprang han det första Stockholm Marathon. Då visste han inte att det skulle bli 34 till...

– Hade inte en tanke på det alls, det har bara rullat på. Stockholms marathon är extra roligt och så är det fin service, vätskekontroller och duschar och så förstås publiken, den kan man inte få någon annanstans!

– Här har vi 34 medaljer på ett bord, med plats för en till?

– Det ska vi hoppas på ja...

Vilken var den första medaljen?

– Det var den här, den är jag kanske mest stolt över. Den är mer påskostad än de andra. och så var den ju den första, så det är speciellt förstås.

Bröt inte, trots skador

Men det har inte alltid varit lätt. Förra året var det tre-fyra grader, regn och blåst. Dessutom sträckte Hans en vadmuskel. Men inte bröt han för det... Svårt nedkyld tvingades han promenera sista kilometern i mål.

– Det är väl det som är tjusningen, man vet aldrig innan hur det kommer att gå. Jag brukar säga att man springer inte ett marathon, man genomför det!

– Blir det det sista Stockholm marathon eller fortsätter du?

– Det vet man aldrig, men jag föranmäler väl mig igen nästa år... Man får se hur länge åldern tillåter.