Eva Björnemark jobbade som så kallad purser ombord, och var arbetsledare för cabinpersonalen. Hon förstod direkt att något var mycket fel när hon hörde ett slammer från motorerna.
– Det lät som om man tumlar stenar i en tvättmaskin, säger hon. Det hade jag aldrig hört förut under de 23 åren som jag hade flugit.
SAS-planet hade just lyft från Arlanda på sin väg mot Warszawa den 27 december 1991. Redan efter 25 sekunder började ena motorn krångla. 40 sekunder senare var det den andra motorns tur, och till slut hade båda motorerna stannat. Planet nådde en höjd på 1 000 meter och piloterna fick glidflyga ner mot marken. Totalt varade flygresan mellan Arlanda och Gottröra i cirka fyra minuter.
Bröts i tre delar
Planet slog i marken med stjärten först och kanade ungefär 110 meter ut på ett snöbelagt fält där det bröts i tre delar. Flygplanet var nytankat med flygbränsle, och stora delar av bränslet spreds ut över marken när planet slog emot trädtopparna – men ingen brand uppstod.
Flera personer skadades men alla överlevde. Förutom fyra personer så tog sig alla 129 personerna sig ut själva ur planet.
– Det första jag gjorde var att kolla om jag var hel, och det var jag ju, säger Eva Björnemark.
Hon påbörjade en evakuering och tog sig själv ut ur planet. Senare visade det sig att hon hade brutit två nackkotor.
Bristande rutiner
Orsaken till kraschen var isbildning på vingarna som lossnade och sögs in i motorerna. Isen orsakade motorpumpningar som fick motorerna att haverera. Statens haverikommission kom fram till att SAS rutiner kring isbeläggning på vingarna brast.
SVT Uppsala har varit i kontakt med SAS som skriver i ett mejl: ”Utbildningen på området är i dag är betydligt tydligare och mer fokuserad på området. Både piloter och markpersonal samarbetar i dag då väderleksförhållanden gör att is kan förekomma på vingarna.”
