Domen är den första i sitt slag och därmed viktig tycker Diskrimineringsombudsmannen som drivit kvinnans fall.
– För första gången har vi en dom som enbart handlar om handskakning, och som säger att man inte kan kräva av anställda att de ska hälsa på ett visst sätt, säger Clas Lundstedt, pressansvarig på DO.
Kvinnan hade sökt jobb hos ett företag i Uppsala. Vid intervjun ville hon, som är muslim, inte ta en man i hand utan la i stället handen på sitt bröst som hälsning. Företaget avbröt då rekryteringen och ledde ut henne från kontoret.
– Så fort jag kom till hissen så grät jag. Det hade aldrig hänt mig tidigare – det kändes inge bra alls, säger hon.
– Jag hade kommit dit och var glad för att jag kunde få ett nytt jobb, sen blev det så här. Det var hemskt, fortsätter hon.
”Gör skillnad mellan könen”
Företaget har å sin sida hävdar att man inte kan acceptera andra sätt att hälsa än handskakning. Andra hälsningssätt som har sin grund i religion och gör skillnad mellan könen är kränkande och kan leda till konflikter på arbetsplatsen.
Kvinnan anmälde händelsen till DO – som tog fallet vidare.
– Processen har varit jobbig. Men det är egentligen inget som fått mig att vilja sluta, jag har tyckt att saken varit viktigt. Inte bara för mig utan också för andra, säger hon.
Ska betala skadestånd
AD menar att företagets agerande var fel – och går på DO:s linje. Domstolen konstaterar att för att Sverige ska leva upp till Europakonventionens krav måste diskrimineringslagen omfatta detta.
– Såklart är det rimligt att en arbetsgivare kräver att de anställda ska behandla kollegerna lika, men man måste kunna hälsa på olika sätt, säger Clas Lundstedt på DO.
Kvinnan har utsatts för indirekt diskriminering enligt domstolen, och företaget ska betala ett skadestånd på 40 000 kronor till henne.
– Pengarna var aldrig viktiga. De har ingen betydelse över huvud taget. Det viktiga för mig var att det blev rätt, säger hon.
Domen har vunnit laga kraft och ärendet är avslutat hos DO.
– Jag hoppas att jag inger hopp till andra muslimer, som går igenom samma sak och känner att det inte är någon mening att gå vidare med det, att man kan få rättvisa till slut, säger hon.
AD:s ledamöter var inte eniga — två av fem hade en annan uppfattning än den slutliga domen.
