Så här skriver Nathalie Eriksson själv om hur hon upplevde händelsen:
”Min värsta mardröm har inatt, den 28/11 kl 02.20, förvandlats till verklighet. Jag hade varit vaken länge under kvällen för att renovera ett av mina sovrum och somnade därför snabbt då jag väl gick och la mig. Mitt i natten vaknar jag plötsligt i ett ryck med känslan att jag är iakttagen. Jag fokuserar blicken ut mot den öppna sovrumsdörren och möts då av konturerna av en man som står med fötterna innanför sovrumströskeln. Jag kastar mig upp ur sängen och i ren panik börjar jag vrålskrika och ser då också en ytterligare man stå inne i köket rivandes. De båda männen kastar iväg det de håller i händerna och börjar panikslaget att springa mot ytterdörren och försvinner sedan ut och vidare bort bakom huset.
Jag greppade tag i telefonen och ringde upp min mamma och skrek så att rösten vek sig. Därefter ringde jag 112. Och därefter till min bror.
Tankarna som hann passera genom mitt huvud då jag satt där ensam i sovrummet går inte att ta på. Är det någon kvar i huset? Är jag säker? Är min mamma säker som snart kommer vara här? När kommer polisen att vara här? Kommer de tillbaka? Jag satt mitt på golvet och skakade av en sådan rädsla jag inte kan beskriva. Jag kände hur den bitande iskylan drog sig in via golven då ytterdörren fortfarande stod på vid gavel efter att männen lämnat och jag var allt för rädd för att våga gå tillbaka ut i hallen för att stänga den.
Min mamma var först på plats och jag har nog aldrig blivit så liten som när jag mötte hennes skräckslagna ögon. Jag brast ut i panikgråt och kramade henne så hårt jag bara kunde tills dess att polisen ankom till platsen.
Detta har nu rubriceras som grov stöld och poliserna, mina nära och kära och jag själv kommer att göra allt i vår makt för att få fast er som bröt er in i mitt hem, min trygga zon, natten till onsdagen den 28/11. Mitt hem är förstört, glas är krossade och rum är genomsökta.
Hela huset är avspärrat i väntan på teknisk undersökning jag har fråntagits möjligheten att vara i mitt egna hem med mina katter eller ens hämta rena kläder. Jag kan inte blunda för jag är rädd för att öppna ögonen. Jag kan inte se mig själv kunna gå och lägga mig ensam i samma hus igen, hur många larm som än installeras. Jag var så glad av att äntligen påbörja det tilltänkta biorummet nere i källaren, nu vill jag aldrig mer gå ner där med vetskapen att det var där ni bröt er in. Ni har raserat hela min existens till priset av ingenting. Min tryggaste plats i världen har över en natt förvandlas till min största skräck.”
Nathalie Eriksson berättar också att de oinbjudna gästerna lämnat en hel del spår efter sig i hennes hem, och att hon lämnat ett utförligt signalement till polisen. Hon utlovar dessutom en hittelön till den som har tips som kan leda till ett gripande.
”Ni kan räkna med att ställas inför rätta och jag ser fram emot dagen av upprättelse för den livslånga skada ni orsakat mig!”