Institutet i Uppsala instiftades 1922, och det var bråttom, förklarar författaren Ola Larsmo.

– De forskare och politiker som driver på det här gör det med lite apokalyptiska undergångstoner, att nu är det bråttom för nu har blandningen av människor gått så långt så nu börjar det gå utför. Farliga sjukdomar sprider sig och fel människor får för många barn, och vi måste styra upp det här, säger Ola Larsmo.

Och man fick gehör, för insitutet hade brett politiskt stöd i riksdagen.

– Man kan ju tycka att flera politiker borde ha haft lite mer vett och förstått vad det innebar, och hållit emot mer. Men man kan se av riksdagsprotokoll och sånt att man litar på forskarna.

”Meningslös forsning”

Herman Lundborg, den första föreståndaren, ägnade sin gärning åt att kartlägga den samiska befolkningen.

– Han fick en sorts storhetsvansinne och började tro att hans rön gick att tillämpa på vadsomhelst och vemsomhelst. Men hans forskning ledde ju inte till någonting. Han har bara samlat på sig stora högar av meningslösa siffror om vad folk hade för hårfärg och ögonfärg och hur långa de var.

Ola Larsmo slås av hur tunn väggen kunde vara mellan fördomar och vetenskap på den här tiden, en fråga som är aktuell även idag.

– Seriösa duktiga forskare kan inte skilja på vad som är fördomar i deras hjärnor och vad som är vetenskapliga rön, och det tycker jag är en väldigt viktig påminnelse till oss alla om hur självkritiska vi måste vara hela tiden.