– Ibland undrar jag vad jag håller på med när jag jobbar med det här. Men det slår över i att man är nyfiken och intresserad och jag vet att jag blir bättre och bättre för varje år, säger Martin Åhlberg.
Yrkesvalet var en tillfällighet. Karriären började som ishockeyproffs, bland annat i Norge. Det ledde honom till Oskarshamn där han så småningom hamnade i vården. Målet var att bli ambulanssjusköterska. Istället blev han obduktionstekniker.
– Det är ingenting som man ska ha planerat, ingenting man drömt om som 13-åring; att jobba med döda och göra obduktioner. Det är nog mer friskt att halka in på det och se om man passar för det.
Läs också: Andelen obduktioner har halverats
Har aldrig mardrömmar
Han säger att han själv från början inte trodde att han skulle klara av jobbet.
– Jag är en blödig och känslig person, men det har passat mig väldigt bra. Varför vet jag inte. Det är makalöst.
Martin Åhlberg säger att han aldrig tänker på jobbet när han lämnar sjukhuset och obduktionsavdelningen.
– Aldrig, säger han. Aldrig någonsin. Jag har aldrig haft en mardröm.
Men det finns arbetsuppgifter på jobbet som är svårare att stå ut med än andra.
– Det är psykiskt påfrestande. Svårigheten är att kunna se makabra saker, som efter tågolyckor eller när svårt skadade människor kommer in eller att kunna ta emot och prata med föräldrar som förlorat sitt barn. Sådant är tufft.
Kärleksförklaring till livet
En normal arbetsdag börjar med att Martin Åhlberg kommer till avdelningen i Centralsjukhuset, tar reda på vilka som dött under natten och kontrollerar med donationsregistret för att se om det finns hornhinnor för transplantation.
– Sedan är det obduktioner på förmiddagen. Det avslutas strax efter elva och sedan är det lunch. På eftermiddagen är det mycket telefonarbete, mycket kontakter med polis, anhöriga och begravningsbyråer.
På frågan om hur han påverkats av att jobba i dödens närhet svarar han med en kärleksförklaring till livet.
– Det man är rädd för är sådant man inte känner till och när man vet lite mer om döden – utan att veta vad som händer efteråt – är det inte lika farligt kan jag tycka. Jag är inte rädd för döden, men jag tycker om livet. Jag är en person som älskar livet.