Det dröjde ett litet tag innan Beriths idé blev verklighet, men i höstas tog seniorridningen form och nu består gruppen av fyra ordinarie deltagare.

– Framför allt att komma upp och gå av hästen kan vara svårt, men när man sitter på är det ingen skillnad. De blir ens ben, så har man ont i ryggen eller någon annanstans är det jättebra att hästen bär en, säger Berith Dahlby om att rida som 65 plussare.

Rider med sina gamla elever

Alla i gruppen har ridit tidigare, men flera har av olika anledningar gjort uppehåll när livet kommit emellan. En av dem som är tillbaka i sadeln är den före detta ridläraren Cajsa Silversvärd, som fyller 89 år i sommar.

Hur är det att rida i den åldern?

– Det är jättebra, jag rekommenderar det. Men jag vet inte om alla 89-åringar klarar av det, säger hon.

Under en lunch med väninnan Anette ”Mini” Carlsson, som också var Cajsas elev när hon arbetade som ridlärare i Borås fram till mitten av 70-talet, föddes tankarna om att återuppta ridningen.

”Tappat en del ridmuskler”

För initiativtagaren Berith Dahlby betyder hästarna och ridningen oerhört mycket, inte minst när hennes dotter gick bort 2013 efter att ha drabbats av en hjärntumör.

– Det var bästa stället att komma hit för hästarna känner din atmosfär och energi, säger hon och klappar om ridhusets dressyrdrottning Calice, som hon rider för dagen.

För en annan av deltagarna är ridningen viktig friskvård efter en trafikolycka. Anette ”Mini” Carlsson, som börjat rida igen efter 17 års uppehåll, instämmer i vikten att träna efter 65.

– Man använder hela kroppen, det är verkligen jättebra träning. Men på 17 år har man tappat en del ridmuskler, som man behöver hitta tillbaka till. Ridningen och minnet av ridningen sitter kvar, men man har inte styrkan.

Vilka muskler handlar det om?

– Bålen. Det är där man behöver ha lite bättre muskler, säger hon.