Ljusbärare. Lucifer. En gammal sed från överklassen eller en fyllefest på landsbygden. En sak är säker, Lucia har inte alltid varit vad hon är för oss i dag.
Förra året valde Göteborgs-Posten att avveckla sitt officiella luciafirande efter att ha arrangerat det i 79 år. I år har endast fyra av stadens 12 kranskommuner valt att hålla traditionen vid liv, enligt tidningen.
I ständig förändring
Man har bland annat motiverat sina beslut med att traditionen känns förlegad och att det varit svårt att hitta kandidater då intresset för Lucia verkar ha svalnat.
Men samtidigt har många upprörda röster höjts i samband med att traditionen nu mer och mer börjar gå i graven. Eva Knuts, etnolog på
Göteborgs universitet, menar dock att det inte är konstigt om seden nu förändras.
– Traditioner är i ständig förändring även om det finns en idé om att de är fasta och cementerade. Det är de aldrig. Och om man inte låter dem förändras på ett naturligt sätt tappar de i attraktion hos människor. Man gör något men man förstår inte varför, säger hon.
Tiggde sprit och skrämdes
De som värnar om att bevara traditionen bör dessutom tänka om, menar hon.
– Om vi ska fira på ett traditionellt sätt borde vi återinföra de ruskiga lussegubbarna som var ute på landsbygden och bankade på stugor, tiggde sprit och skrämdes, för det var så det var på 1800-talet.
– Och så kan man jaga en gris som sedan ska slaktas, tillägger hon roat.
Men för att ta det från början: det svenska luciafirandet är ett ”hopkok” av flera olika traditioner och föreställningar.
När historikerna gått bakåt i tiden har man hittat belägg för att svenskarna under stora delar av 1800-talet firade Lucia på främst två olika sätt.
Längsta natten på året
– Inom överklassen, ute i herrgårdarna, var det ofta en äldre kvinna som klädde upp sig och bjöd på frukost. Man hade nämligen kommit på att natten till den 13:e december var den längsta på hela året.
Parallellt med detta fanns ”lussegubbarna” ute på bygden – folkets egna tolkning av årets längsta natt.
– Man behövde äta sju frukostar för att överleva den långa och mörka natten. Och det ingick att ta supar till detta. Folk gick man ur huse och knackade på hemma hos grannarna och tiggde mat och dryck.
– De blev skitpackade, var ofta utklädda och uppträdde ofta skrämmande. Dessutom var det inte ovanligt att karlarna jagade en stackars gris som skulle slaktas till frukosten.
Skönhetstävlingar i tidningar
Intresset för luciafirandet avtog i slutet på 1800-talet men skulle vakna till liv igen på 1920-talet. Men då som ett kommersiellt jippo påhejat av media.
– Det var då det blev dessa skönhetstävlingar i tidningarna. Ett jättepopulärt koncept som gick hem hos folket, berättar Eva Knuts.
Och resten är historia. Men hur var det nu med ljusbäraren och djävulen?
– Det finns en paradoxal bild av namnet Lucia. Det har påståtts ha en koppling till italienskans ”lux” som betyder ljus. Andra har under historien hävdat att namnet har en koppling till Lucifers värld, alltså Djävulens. Det är exempelvis därför som folk fortfarande kallar lussebullar för Djävulskatter.
Kärt barn har många namn. Och vad som händer i framtiden kan bara framtiden utvisa. Kanske blir det en revival igen om 20 år. Docenten Eva Knuts uppmanar i alla fall till en sak:
– Lucia skulle tjäna på att inte vara så fastslagen. Traditioner ändras. Varje jul dyker det upp grupper på Facebook som lyder ”Låt Lucia vara i fred”. Det är så intressant. De verkar tro att det finns en myndighet som förbjuder människor att fira som de vill. Om man tycker att det är så viktigt att fira Lucia som hon firats de senaste årtiondena är det bara att sätta på sig nattlinnet och fira. Ingen kommer att hindra dig.