Klockan 10.06 på morgonen den 22 oktober 2015 klev 21-årige Anton Lundin Pettersson in på Kronans skola via en sidoingång. Han var klädd i svart hjälm, ansiktsmask, svart rock och beväpnad med kniv och svärd.
Omgående attackerade och dödade han 20-årige elevassistenten Lavin Eskandar med svärdet. En 14-årig elev som gick tillsammans med elevassistenten fick ett slag med svärdets trubbiga sida men klarade sig utan allvarligare skador.
Kort därefter stacks en 15-årig elev i magen. Pojken lyckades ta ned sig ner till bottenvåningen men föll ihop och avled av sina skador.
I en korridor lät sig gärningsmannen fotograferas tillsammans med några elever som trodde att maskeringen var ett skämt. En lärare, Nazir Amso, som sade till Lundin Pettersson att ta av sig masken höggs i magen. Läraren flydde ur byggnaden men segnade ned en bit bort. Läraren avled senare av sina skador.
Gärningsmannen, som först jagade den flyende läraren, återvände och knackade på i ett klassrum. Den 15-årige elev, Wahed Kosa, som öppnade stacks med svärdet, men överlevde attacken.
Klockan 10.15 anlände den första polispatrullen. De ropade till Lundin Pettersson att släppa svärdet. När han istället gick till attack med höjt svärd öppnade både poliserna eld. Då hade det gått tio minuter sedan 21-åringen klev in i skolan.
Enligt polisens utredning hade gärningsmannen skrivit vad som betecknas som ett avskedsbrev. På sin dator hade han också googlat begreppet ”suicide by cop” (självmord genom polis). Utredningen visar att det fanns ett rasistiskt motiv bakom brottet.
Ett knappt år senare, på Kronanskolan:
En vanlig skoldag. En kaffekopp kastades på väggen. En elev som cyklar i korridoren. En vanlig skoldag. En bra skoldag.
De blir allt fler. Nu är de bra dagarna fler än de dåliga, säger Djeno Mahic.
– Men att säga att allt är bra skulle vara en lögn.
Djeno Mahic, rektor för 7-9 på skolan Kronan i Trollhättan, står i uppehållsrummet i början av det som kallas för högstadiekorridoren. Han tittar mot den minnesmålning som täcker väggen, tre vita duvor som flyger mot solen. Det symboliserar de tre personer som dog förra året.
– Jag tycker att den speglar skolan, den känsla man har här. Det är gemenskap och att man gör något kreativt och kärleksfullt trots det hemska som har hänt.
Den 22 oktober 2015 började också som en vanlig skoldag. Djeno Mahic var på väg till skolans psykolog för att prata om att bemöta barn i affekt. Men han kom inte dit utan blev stoppad av två kollegor. Någon hade blivit nedhuggen i skolans cafeteria.
– Jag visste ingenting men ville själv se vad som pågick. Det var någon som ropade ”Gå inte ut!”, men jag gjorde det, sakta. Då såg jag gärningsmannen stå där med svärdet nere och en kropp bredvid honom. Det var då jag insåg att det här var på allvar, det här är på riktigt.
Enda skyddet: en innebandyklubba
Allt var just då oklart; var de en eller flera personer, vad hade de för vapen, hade de bomber? Men kanske viktigast, var fanns barnen? Djeno Mahic gav sig ut i skolan för att larma så många klasser som möjligt.
– Någonstans ville man försvara sig, man tänker på sig själv. Men sedan undrar man var barnen är? Då vill man försvara dem. Då går man på autopilot.
Han minns fortfarande både den rädsla och det lugn som han mötte hos sina kollegor när han förklarade situationen och bad dem låsa, släcka och dra för gardiner.
Det enda skyddet han hade för egen del var en innebandyklubba som han plockade upp på vägen.
”Kan inte någon väcka mig”
Kronans skola är uppbyggd i tre korridorer på två våningsplan. Två av dem löper som ett V och strålar samman i cafeterian. Det var de två korridorerna på bottenplan som Djeno Mahic hann springa igenom innan han på nytt nådde cafeterian bara sekunder efter det att gärningsmannen skjutits.
Sedan börjar bitarna falla på plats. Fyra personer har skadats allvarligt. Två elever och två ur personalen. Elevassistenten Lavin Eskandar och en 15-årig elev skulle dödförklaras samma dag. Läraren Nazir Amso, som också var skyddsombud och som suttit i många långa samtal med Djeno Mahic, skulle kämpa för livet i sex veckor.
– Än idag tänker jag – kan inte någon väcka mig? Det känns overkligt att vi varit med om detta. Man vill inte att det här ska ha hänt. Det är en slags förnekelse, men när man ser folk som är ledsna och reagerar, då inser man att det är på riktigt.