Ett dovt, respektingivande hundskall hörs när vi parkerar på gårdsplan. Huvudpersonen i vårt reportage ger sig omedelbart tillkänna bortifrån fårhagen. Men så är vi också främlingar här.
Vi är tagit oss till Tösse i norra Dalsland för att träffa Arthur, en 8 år gammal hund av rasen Maremma som lever tillsammans med gårdens får. Han är en vakthund, men den hund som dyker upp vid ingången till ladan ger inget skräckinjagande intryck. Tvärtom. Arthur ser mer ut som en stor nallebjörn som man bara vill gosa in sig hos.
Husse Tomas Nyström skrockar lite över min förvåning.
– Så här brukar det vara. Folk blir väldigt förvånade när de träffar honom, säger han och klappar Arthur på huvudet.
Tomas Nyström hörde först talas om hundrasen Maremma genom ett tv-program. Och eftersom familjen redan var vana hundägare började tankarna snurra. Det här var i samma veva som rovdjursangrepp började bli allt vanligare i Västsverige, och Tomas själv hade drabbats. Vid ett tillfälle blev två lamm tagna, troligen av lodjur.
– Det stängsel vi har fungerar bra mot varg. Men lodjur hoppar ju bara över, säger han.
Läs också: Dramatisk ökning av lodjursangrepp i Västsverige
Det slutade med att de hämtade hem två hundar från Italien, Alva och Arthur. Hundarna hade levt bland får från födseln, och det var inga svårigheter att få dem att anpassa sig till de 20 tackorna på gården i Tösse. Tomas säger att de inte behövde tränas överhuvudtaget. Allt som krävdes var en lära-känna-period – för fårens skull.
– Den här rasen har väl gått ett par tusen år med fårflockar, de har detta i sig, säger Tomas.
Det är en relativt ny företeelse i Sverige att ha boskapsvaktande hundar. Men metoden utreddes för några år sedan av Viltskadecenter, som rekommenderade fortsatt användning. I Västra götaland finns i dag åtta hundar fördelade på fem gårdar. Alla hundar är av rasen Maremma, som tillhör gruppen vall- och herdehundar. Att ha en hund kräver dock tillstånd av Länsstyrelsen, och tillstånden kan dras tillbaks om hundarna inte fungerar.
– Det är heller ingen förstagångshund, poängterar Tomas och nämner också att hundarna äter kopiösa mängder mat.
Sedan Alva gick bort för några år sedan är det nu bara Arthur som patrullerar de stora hagarna hos Tomas. Framför allt är det på nätterna han jobbar, när husse och matte sover. Då skäller han i ett om rovdjur närmar sig. Vanligtvis räcker skallet för att rovdjuret ska backa. Men skulle rovdjuret välja en konfrontation kan det bli riktigt farligt.
– Blir det en allvarlig situation så slåss de tills de dör, har jag läst.
Ett litet smakprov på hundens beteende mot främmande människor får vi när vi går in i hagen och närmar oss fåren. Då plötsligt bestämmer sig Arthur för att agera – mot fotografen.
Han sätter sig helt sonika på fotografens fötter och lägger en tass på hans bröst. Inget morrande eller skall, bara en bestämd markering.
– Hade inte jag varit med skulle han nog motat bort honom genom att knuffa på benen, säger Tomas, som ändå är lite förvånad över reaktionen.
Efter en stund släpper Arthur kontrollen igen. Bestämmer sig för att lita på att husse har koll och vill hellre bli klappad. Faktum är att Arthur framstår som en stor kelgris. Det är svårt att förstå att det här är en hund som skrämmer slag på rovdjur, men Tomas känner sig numera trygg med att hans får är skyddade.
– Nu har jag gjort det jag kan, och då får man lita på det.
När vi lämnar hagen lägger sig Arthur några meter från fåren på en kulle. Kliar sig lite, gäspar. Gissningsvis hoppas han på ett par lugna timmar nu. För i natt är det dags för ännu ett arbetspass i hagen.