Det bör ha varit 1976. En stor fysikkongress skulle hållas i Göteborg och en man hörde av sig till dåvarande regionalradion, Västkvarten, och erbjöd en intervju med kongressens dragplåster, världskändisen Stephen Hawking.
– Vem är Stephen Hawking?
Ingen på redaktionen hade en aning. Hans kändisskap begränsade sig då till forskarkretsar. Några av oss hade dock läst om debatten om de svarta hålen, en av Hawkings stora upptäckter. Som yngst på redaktionen och ännu inte anställd så föll lotten på mig. En intervju om avancerad fysik på engelska. Google fanns ju inte, så det blev till att ge sig av till biblioteket för att förbereda sig. Jag hittade en av Hawkings böcker som jag bläddrade i utan att förstå ett enda dugg.
Mötet
Intervjun skulle ske i gamla Radio/TV huset på Delsjövägen. Hawking kunde titta förbi på väg till öppnandet av kongressen. Så långt var allt perfekt. Så långt... Det visade sig nämligen att min research hade vissa brister. Ett gäng på tio till femton personer dök upp, och mitt i denna skara satt en förvriden människospillra i en avancerad permobil. Jag hade aldrig sett en sådan apparat, och jag hade ingen aning om att Hawking var svårt sjuk i ALS. Personerna som omgav honom var dels hans två eleganta personliga kvinnliga assistenter, dels en hel hög med forskare och professorer som inte vek från hans sida. De ville snappa upp all visdom som Hawking spred omkring sig, och de var mycket intresserade av intervjun där Sveriges Radios påläste vetenskapsreporter skulle ställa Hawking mot väggen.
Katastrofen
Jag lyckades väl stamma fram ett ”Välkommen till Göteborg herr Hawking” varpå svaret kom metalliskt och totalt opersonligt ur en låda vid hans sida.
– Tack herr Chöler.
Han talade via en röstmaskin! Jag visste inte att sådana fanns. Ljudet förstärkte den helt absurda situationen. Jag skulle prata med en svårt sjuk människa, via en låda, om ämnen som jag inte hade en aning om. Kunde det bli värre? Ja, det kunde det. Intervjun skulle ju nämligen dessutom ske inför en beundrande och förväntansfull skara experter som för att höra ordentligt stod tätt ihopträngda kring mig.
Vändningen
Då visade han sin storhet, inte bara som forskare utan som människa. Det glimmade till i ögonen på honom och jag förstod att han förstod. Han insåg att han framför sig hade ett riktigt stolpskott som höll på att gå under. Elegant tog han över och började intervjua sig själv, men han lyckades få det att kännas som om det var jag som styrde samtalet. Han berättade om de senaste rönen i sin forskning och fick mig att ställa frågor om subatomära partiklar och ”Hawkingstrålning” som jag varken förr eller senare förstått mig på. Tacksam, fullständigt utpumpad och svettig avslutade jag intervjun. Hela sällskapet försvann, men en av professorerna dröjde sig kvar och sa.
– Det var den bästa intervju jag någonsin hört. Vilken nivå! Tänk att Västkvarten kan hålla sig med så avancerade vetenskapsreportrar. Imponerande!